Hjärnan o hjärtats kamp
Ni vet känslan där hjärnan skriker HIT MEN FAN INTE LÄNGRE, GRÄNSEN ÄR NÅDD.
Då blöder istället hjärtat.
Det är en stor konflikt inombords.
Man blir nerstämd, börjar höra röster 😂 och funderar VA FAN HÅLLER JAG PÅ MED....
Så man kör på för att hitta lösningar och följer sitt hjärta.
Kanske inte det klokaste alla gånger men jag tänker inte dö i vetskap om att jag inte försökte att hitta lyckan.
Inte ofta man träffar en man som man blir lugn bara av att vara nära, men samtidigt är det samma man som ger en ångest så man tror att man är menad att dö nu och djävligt ensam.
Har för övrigt ganska mycket ikring mig på andra plan än bara kärlek.
Min kropp är slut, jag har ingen hungerkänsla om det inte luktar god mat.
Näringsvärden i kroppen är under all kritik så vågar seriöst inte göra årskontrollen just nu.
Inte fan förlorar jag vikt iaf.
Är nu på penicillin kur nummer 7 & 8 sedan juni😳.
Japp ni läste rätt, jag får två i taget.
Avslutade förra dubbla i torsdags och fick ny i tisdags.
Inflammationen i min livmoder och äggledare vill inte försvinna så nu fick jag avlägsna spiralen också.
Så bara för att ha nåt att gnälla om så får jag varken trösta mig med knulla eller alkohol.
Väldigt mycket av depp situationen gör att man tappar livsgnistan då.
Finns ju inget bättre sätt att rensa hjärnan än varmt bad, tårar och en kanna vin.
Men, men ska det ändå suga kan det fan göra det rejält.
Dagens jobb blev inställt också så korsar fingrarna att tvättstugan är ledig så kanske jag kan få gjort det innan älsklingarna kommer hem imorgon.
Så detta inlägg borde ingen tagit åt sig av😂
Utmattad och besviken
Fy fan vaknade nyss av att tårarna rann.
Trodde jag skulle fixa detta lätt.
Vet ju med mig själv att detta är bäst för mig, trycket över bröstat försvann ju direkt jag hämtade mina tillhörigheter.
Ändå så saknar jag han så sjukt mycket.
Så för att "prata" av mig tänkte jag nu köra ett blogg inlägg som troligen kommer svida.
Jag har träffat en man sedan september/oktober.
Vi började med playdates med barnen då han också har barn.
Sen kom det fram att han var intresserad och jag var ju inte ointresserad iaf.
Så vi körde väl nån myskväll ensamma.
Så flöt det på ganska bra, älskade att vara i hans sällskap, älskade att helt enkelt bara vara med han kände mig bekväm jämnt.
Så självklart blev vi ett par, kära osv.
Detta var i en period i livet som det absolut inte var passandes för jag hade en två veckors arbetsresa till Italien inplanerad.
Jag åker på min resa (självklart) för dessa upplevelse, utmaningar och tillfällen dyker inte upp för ofta.
Han har problem med psyket så hände nåt med exet ( vi kallar henne syster 1) så han börjad tydligen tveka på sina känslor och tog till spriten.
På fyllan är han otrogen med sitt EX SYSTER (kallas syster 3).
Absolut ingen ursäkt.
Första helgen jag är iväg.
Jag har ett speciellt sinne så kände direkt att nåt inte var rätt sista veckan jag var kvar därnere.
Dagen innan jag ska komma hem dumpar han mig över messenger för han orkar inte, vill påpeka att jag inte vet nåt om otroheten.
Jag ringer o han lugnar situationen.
Hämtar mig på lördag som uppgjort, vi äter mat ute innan vi åker hem till han.
Han är knepig men säger absolut ingenting.
På måndagen hör syster nr 2 av sig att jag har skäl för mina misstankar för mannen och syster 3 har strulat och hon tyckte jag förtjänade att veta för ärlighet är viktigt.
Väldigt tacksam för denna människa.
Hade då redan lovat mannen att vi skulle åka till Karlstad på undersökning med ett av hans döttrar.
Så hämtar han och vi börjar prata.
Vi gör som planerat med Karlstad osv.
Pratar, pratar, pratar.
Beslutar att testa.
Ja jag vet, jag brukar inte finna mig i skit men var verkligen jätte förtjust i mannen.
Dock så blir det inte bättre för han vet inget vad han känner och är helt omsluten och fan lätt knäpp.
Han är ganska lätt att läsa av när det inte passar.
Har upptäckt att han är ganska självcentrerad och saknar vuxen respekt för andra människor.
Det håller i två veckor för då vill han helt plötsligt inte vara med på uppgjorda planer men mig så jag flippar (även skriker😧).
Upplyser om att om han tror att jag vågar lämna han ensam en hel helg efter vad han gjort så kvittar det, plocket ihop mina tillhörigheter och lämnar han.
Hans lösning supa till typ 8 på morgonen, återgå till prasslet aka syster 3 för att festa.
Jag får fram väldigt mycket info den dagen från massor av olika källor.
Tror seriöst jag aldrig varit SÅ arg SÅ länge.
Var skit arg, gränsfall att nån skulle fått stryk, men tack o lov så har jag spärrar.
Två dagar senare ringer han och pratar ut.
Vi beslutat att försöka vara kompisar.
Sen blir kontakten tät igen för tydligen faller han igen.
Så vi börjar hänga lite som kompisar och ser väl vart det leder för under denna perioden så har även jag varit tveksam och en annan kille fångade mitt intresse.
Tog snabbt upp kontakt med han direkt jag blev singel.
Nåt vid denna kille som jag fick en löjlig attraktion, han är så djävla het😳.
Så pratar med han och träffar mannen.
Till slut blir mannen och mitt förhållande sexuellt igen och jag känner att jag valde han en gång, kan inte tänka mig att vakna utan han och vill absolut utveckla relationen.
Så vi kör efter att vi pratat och han "förstår" att jag kommer tygla, hålla koll och vara svartsjuk.
Men han vill ju bara vara med mig så...
Ja jo, det höll tills syster 1 förhållande börjar knaka då blir han knäpp o tveksam.
Sen går han emot precis allt vi gjort upp för han bryr sig inte och totalt saknar respekt.
Vill tillägga att han gör detta när jag jobbar.
Han seriöst stannar hemma från jobbet för att umgås med systrarna, alla tre (Patetiskt)
Får reda på allt som vanligt så åker bara dit, plockar ihop mina grejer, förklarar för hans underbara barn att jag tyvärr måste vara hos min katt för han är ensam.
Sen åker jag, kändes inte som nåt fantes att prata om.
Han säger bara det jag vill höra ändå för att visa precis motsatsen.
Så detta är min sida av saken i ganska många detaljer dock inga namn så alt är laglig och svider det så beror det troligen på att nån känner sig skyldig.
Orkar faktiskt inte bry mig för mina känslor räknas också, när fan ska jag få tänka bara på mig???
Jag orkar verkligen inte med att fortfarande älska någon som så uppenbarligen inte förtjänar mig.
En eller två
Hallå mitt lilla psykbryt släpp😂
Såhär är det att jag älskar och verkligen behöver denna sida.
Denna sida används för att jag ska slippa sitta inne för psykbryt, misshandel eller eventuellt mord i vissa situationer.
Det är här jag släpper ut mig ånga eller bara försöker få distans på saker.
För när tredjepart som bloggen blir och jag får läsa hela situationen så blir det en helt annan vinkel än vad min hjärna tycker o tänker.
Så tillbaka till mig (visst vore det Nice om allt cirkulerade kring mig 😜)
Just nu är jag i en punkt i livet som saker vänder på en femöring.
Tror faktiskt jag håller på att bli galen eller helt enkelt schizofren.
Vissa dagar eller kan nog även gå ner till perioder på en dag vet jag exakt vad jag vill, hur jag ska utveckla det bättre och vad som blir "bäst".
Sen så låter en signal / en tanke / en misstanke och allt bara vänder till tvärsemot.
Nej vänta jag håller inte på att bli galen jag förvandlas till en trotsig 4 åring.
Varför i helvete är det så vansinnigt svårt att sortera
Känslor från osäkerhet?
Attraktion från ren djävla kåthet?
Framtid från illusion?
Hit från dit?
Hmm så man vara flyter på men då kommer ens egen djävla ångest i stället.
Jag är tyvärr värdelös på spelet.
Vill ha sen inte, vill veta men kanske inte helt, vill leka men samtidigt inte dö ensam.
FUCK FUCK FUCK.....
Kroppen säger ifrån också,
Har haft problem med nedsatt immunförsvar så haft 4 penicillin kurer på 5 månader, men sen kändes det bättre efter italienresan.
Sen så raserades hela framtidsplanerna efter att kärleken har svårt för ärlighet o trohet.
Törnen efter det är totalt krossat förtroende och svårt att känna om det är rätt eller fel.
Då dök en liten flamma upp (tindermatch från den tiden) som attraherade mig sjukt mycket, totalt (barn) förbjudna känslor om allt vore rätt med den andra.
Så nu vill jag allt och inget.
En matchar bra och våra liv är perfekt matchandes och löjligt vuxna men det finns mycket hinder psykiskt.
Hur länge kommer han palla mina lättare korsförhör, tveksamheter och misstankar?
Det är ju funderingar om förtroendet kan
återkomma och är det verkligen värt det?
Jag är för gammal för att lägga alla ägg i samma korg om korgen läcker så att säga.
Den andra har en "thing" jag faller för men är i ett helt annat livspussel.
Kan nog hålla kvar mitt intresse på ett mer spännande sätt men är det spänning och attraktion jag söker nu?
Dock tror jag att som singel (om det inte blir seriöst förstås) är han min perfekta match till att leda mig vidare mot pålitlighet/förtroende och happy fucking days med roligare tillvaro än ren trygghet.
Som singel hade jag sjukt roligt och det är awsome att sköta sig själv och styra upp sitt livspussel så man inte springer ikring o är lättare galen.
Men risken att förlora en eller annan gör mig också galen...
Nä får prova rehab ikväll.
Varmt bubbelbad, vin, musik, tårar och rensa tankar.
Så den som har lösningen på mina problem, försök att se detta objektivt och ge mig ett svar på alla mina böner.
What's love got to do with it....
Hallå där.
Känns som det är dags att få ur sig lite tankar igen.
Jag har totalt kraschat känslomässigt.
Känner mig ganska blåst i slutändan, men tror nog inte jag är unik i detta.
Det varade alldeles för länge så känslorna blev riktigt starka.
Just nu är jag i en lite bitter fas så känner att det är ganska bortkastad tid, en hel del av det iaf.
Men hursom, nu efter 7,5 månad är det helt över och jag har jättesvårt att släppa.
Har ett vansinnigt behov att veta när han hittar någon annan, vilket jag iofs redan tror att han gjort.
Vet inte riktigt varför men troligen så blir det undermedvetet en bekräftelse på att det är helt avslutat.
Är lite stört också för jag har ju känt ett tag att det kommer aldrig kunna bli vi som ett par,
men ändå så älskade jag han.
Och när han avslutade och upplyste om att känslorna är helt borta ville jag bara lägga mig ner o självdö en stund.
Jag känner mig som sagt blåst, bortgjord och ganska känslomässigt utnyttjad.
Känns som att jag kämpat för länge och vet inte riktigt hur känslorna ska kunna försvinna.
Jag tänker på han varje dag fortfarande fast jag kämpar för att förtränga.
Detta är verkligen inte JAG, men JAG brukar inte falla så hårt eller kära ner sig.
Vilket jag gjorde redan vid första träffen.
Så nu är vi helt utan kontakt, utom när jag i svaga ögonblick vill veta nåt.
Men har tagit bort han överallt fast det gör så djävla ont...
Fattar verkligen inte vad fan det är som får människan att falla så djävla hårt direkt.
Det ger oss ju bara mycket ångest, smärta och total hjärt sorg i slutändan....
Men det som är bra är att livet går vidare mot ljusare tider.
Johan är ju tillbaka i stan, barnen är lyckligare än på länge.
Jag har så mycket fritid som jag tillbringer med att dränka mina sorger och kolla alternativen.
Tror tyvärr att enda sättet att komma över "HAN" är att någon överglänser han.
Och efter hans ord, handlingar och "förhoppningsvis" lögner borde det inte vara så svårt.
Har tyvärr haft lätt för att lita på han, kan inte peka på någon ren lögn bara misstanker.
Men har lovat mig själv att efter arvikamarken nu ska min nästa barnlediga helg vara nykter.
Om inget dyker up hahaha...
Och det värsta är att jag fick skitont i halsen och ena örat i eftermiddag.
Känner mig även febrig så får nog ta kvällen för har verkligen inte tid att bli sjuk.
Har jobb hela veckan och 2 installationer...
Men men bitter fitte fasoner kommer man inte undan med hur djävla länge som helst.
Så vad sägs om att gråta lite i stillhet och arbeta sig framåt...
Va fan!
Ibland är det DEN perioden i månaden när man har för mycket hormoner i omlopp.
Ja jag vet, alla har inte det, men ni skulle bara veta vad ni missar.
All denna tid att reflektera över känslor,fantastiskt.
Just nu är det känslor och saknad på menyn.
Jag börjar med barnen, de åker imorgon för 1 HEL MÅNAD pappa tid.
Har redan börjat förbereda en och tårar.
Som tur är så jobbar jag en del.
Och ska försöka få lite kvalitetstid med vänner också då det är ju faktiskt svårare när barnen är hemma.
Så saknaden har redan börjat inom mig.
Känslor för Han med stort H.
Så djävla irriterandes, förstår inte vad det är med han som inte låter mig komma över det.
Eller givetvis vet jag ju vad jag har fallit för (har tänkt mycket på det) men vad är det som gör mig så tålmodigt att vänta på hans beslut.
Det är verkligen inte mig, fast jag vet ju att när jag faller så kämpar jag, men nu känns det som att jag inte vet varför, vad eller om det verkligen är värd det.
Det kommer verkligen krävas att sätta ett stort fett djävla sträck över allt som hänt, utom första månaden (den var underbar).
Men efter där barkade det rejält om skitsaker, 95% rena djävla missförstånd.
Där insåg man vad mycket lättare det var förr när man faktiskt pratade med varann och inte försökte ha hela livet över cyberrymden.
Men måste lägga allt på is och fortsätta med min stora tro på karma och ödet.
Är det menat så är det ju det och då från båda håll.
Men över till något mycket roligare på prat om karma o ödet.
Jag har fått 2 årigt vikariat på mitt älskade jobb.
Är helt underbart att känna sig trygg och uppskattad.
Jag verkligen älskar mitt jobb, har aldrig varit på ett ställe där jag faktiskt kan bolla, jobb-barn-singelliv-möten-livet helt enkelt så praktiskt.
Givetvis kan saker hända så det fuckar upp sig men djävligt sällan om du jämför med standard 7-16 jobb.
Det är givande, omväxlande och utmanande.
Så bara man kunde få ett aktiv, praktiskt, ambitiöst och nära relation med en snubbe som fattar lite om livet, ger mig fjärilar i magen, är en Gud i sängen och lite av hans tid o engagemang (inte för mycket begärt va?) så ska jag sluta fitta mig om livet
(KANSKE)....
Det löser sig med vatten (socker o turbojäst)
Hallå där;)
Tyvärr så är det ju såhär.
Long time, no see.
Nädå men iaf.
Detta med kärlek sket sig ju regält.
Gick för fort fram och lammbeten på 20++++ har ju gott om tid😂.
Känner inte riktigt det samma.
Och jag min lilla Attentionshore kräver ju bekräftelse o uppmärksamhet.
Tyvärr så är det ju såhär.
Med en flock ungar, hem, jobb och lite saker att göra så har man inte hur lång tid som helst på att "lära känna varann" utan man försätter sig hellre i lite risker de få gånger man faller handlöst.
Vilket jag (tyvärr kanske) gjorde.
Fast ärligt så har jag inte riktigt gett upp hoppet än.
Nu är jag ju inte redo att springa till nästa iaf så då blir det ju automatiskt att man väntar.
Vabbar barn nu och djävlar vad jag hunnit med hemmet.
Skit bra distraktion att göra om o göra i ordning.
Funderar även en del på efternamnet.
Ska jag byta, behålla eller ha 2?
Är ju svindyrt att ansöka om nytt,
1800kr på patentverket😱.
Har även börjar kolla upp möjligheten med stödfamilj/stödfamiljer.
Är ganska tufft att få ihop livet och lite fritid skulle inte skada.
Kräver inte mycket utan typ en helg i månaden skulle räcka.
Har tappat tron på att vi kommer bli två om ansvaret över barnen någonsin igen.
Så andra lösningar letas.
Men det var nog allt för idag.
Ska försöka bli mer aktiv här, mår så djävla mycket bättre bara av att "lufta ur" mig lite.
Hjärtklappning
Hallå där allt löst folk.
Nu har jag varit i åmotfors 3 nätter i rad.
Verkar seriöst detta...
Men personligen tycker jag det är asjobbigt.
Missförstå mig rätt.
Har hittat en speciell som får mitt hjärta att ta några extra skutt.
Men i denna första fasen så kommer även den olidliga osäkerheten.
Tänk om han inte känner det samma.
Tänk om jag bara är ett tidsfördriv.
Tänk om han inte har släppt exet som han tydligen behövde hjälpa flytta.
Tänk om jag blir vansinnigt sårad o återgår till de okomplicerade.
Tänk om det bara är bortkastad tid.
Fy fan, detta är varför jag försöker vara känslokall o låta män komma till mig först.
Men det är ju försent nu....
Japp tydligen är tanten kär...
Hoppas det är besvarat eller djävligt snabbt övergående.
Så nu vet ni det.
Btw så når ni mig snabbast på swish om ni vill beklaga sorgen 😜.
Så må Gud vara med er för jag hinner inte.
Tar tid och tänka, vända och vri på allt, fundera över alla meningar och ord.
Kär 😱
Tjabba tjena hallå.
Länge sen, men nu känner jag att det bubblar känslor i mig.
Först kan jag meddela att flytten till Filipstad är så bra för oss.
Trivs o jobbar en hel del för mycket.
Som tur är så har jag fått en egen Linda.
En egen Linda är en 22 årig tjej som bor på min soffa och underlättar min vardag.
Hon passar barnen och hjälper till med hämtning o lämning när det behövs, hon gör även mat o diskar oftast.
Mycket praktiskt, alla borde ha en egen linda😉.
Jobbet är det samma fast mer installationsjobb o ombyggnadsjobb.
Jag älskar mitt jobb men det är ju mycket mer utmaningar nu.
Vilket ifs gör det ner intressant.
Barnen har hittat sig till rätta vilket de gjorde väldigt fort.
Umgänget med pappa fungerar också bra, långt som as att lämna o hämta men förhoppningsvis kommer han till fastlandet snart så livet blir lite enklare.
Kärleken är nog det mest spännande just nu.
Jag raggar på nätet igen.
Har väl träffat några killar, har lyckats att hålla det hyfsat okomplicerat.
Det är svårt att våga komplicera till livet när det trots allt flyter.
Fast nu har en speciell fångat mitt intresse.
Skit jobbigt för redan första kontakten var det en skön ton.
Vi lyckas hålla samtalen flytande även om inget speciellt finns att prata om.
Vi träffades en helg och jag saknade han direkt.
Skälet till att det är skitjobbigt är för att jag är livrädd när jag fastnar direkt.
Man försätter sig i så utsatt position.
Tänk om intresset bara är från mitt håll o minimalt därifrån.
Hur mycket vågar jag satsa för att jag är så djävla dum o kärar ner mig?
Kitlar i magen samtidigt som jag bara vill grina av osäkerheten.
Fan....
Så vi försöker väl att kolla an läget o låta bli att fundera för mycket...
Vilket vi alla vet att det lär inte ske...
Kärlek o respekt ffs....
Hallå.
Dags för att "prata" av sig lite.
Nu är slutet som ö-bo nära, och jo jag anser att detta är det bästa för mig och mina närmsta.
Fick inatt höra att jag är egoistisk och oförmögen att älska.
Jaha...
Jag vet att ingen kan älska som jag, pratar inte ligga nu även om jag är fucking awesome på det planet med 😜.
Visst jag släpper inte inpå vem som helst, svårt att lita på människor och fäster mig inte i onödan.
Du måste ha det lilla extra / udda för att fånga mitt intresse.
Fast med tanke på mitt tidigare liv är jag ovanligt "normal".
Om alla visste om mitt liv skulle de vara förvånad att jag ändå byggt upp mig och mitt liv så normalt.
Jag försöker undvika att gnälla om min förtid då det är både jobbigt och offer-kofta rollen inte är min grej.
Livet går vidare men klart som fan att man är präglad av livet.
Men älska det gör jag.
Om du visar dig värdig är jag dig förevigt trogen och ställer upp oberoende,
Även om jag inte följer alla dina påhitt o idéer så kommer jag stödja dig.
Ring 3 på natten och jag svarar eller återkommer så fort jag kan.
Men EN sak ska vara djävligt klart - det ska vara ömsesidigt.
Ringer jag mitt i natten så är det inte för sällskap utan för att jag behöver dig.
Frågar jag om hjälp är det för att jag önskar den.
Vill jag prata så beror det på att du har mitt fulla förtroende.
Fuckar du dock upp det så kan jag bli din värsta fiende för jag är även bitter, långsint och djävligt elak när det passar sig.
Drar mig tyvärr inte för tyst hämnd.
Är inte typen som gapar, skriker o slåss men livet kan bli surt och förmodligen har jag ett finger med i spelet att göra.
Fast du måste vara värt det också, vissa människor är som vatten på gåsen.
Eller bara bryt ihop, borst av dig och res dig starkare.
Så det så...
Peace & Love eller pack & flytt...
😘💞😍💕😘💞😍💕😘💞😍💕😘💞😍💕
Familjen man väljer
Hallå alla mina vänner o övrigt löst folk.
Älskar er alla o längtar jättemycket😘
Just nu är det fullt ös häromkring.
Försöker återgå till jobbet trots viss smärta, men jag får piller för infektionen och smärtlindring så hoppas att det är rörelse som ska få riktig fart på läkningen.
Men det största just nu är flytten.
Denna enorma flytten hem igen.
Lite mycket att göra men det känns bra och är en enorm lättnad att få komma hem igen.
Saknaden till mitt kära Värmland och vänner med vettigt pendlingsavstånd har varit olidlig.
Det gick ganska fort när det väl blev klart, för det är inte det lättaste att få lägenhet där heller, givetvis lättare än Gotland.
Tyvärr blir det mesta lättare där hemma.
Vännerna finns redan, dessa underbara varelser som trots flera år bara väntar på mig 😃.
Vill att alla ska veta att mina vänner är mina fantastiska val i livet som jag aldrig ångrar.
De riktiga vännerna jag har är min familj och fantastiska sociala nät.
Älskar er alla o längtar jättemycket😘
Tack för det Televerket
Hallå bloggvärlden.
Ett bra tag sedan jag var här men nu rinner snart bägaren över o då kommer jag för att distansera "problemen".
Som många vet är hemlängtan olidlig och jag letar boende på fastlandet.
Inte det lättaste.
Det finns ganska många skäl till beslutet.
Jag saknar mina vänner som efter alla dessa år fortfarande är kvar.
Har efter 5 år på ön fortfarande inte hittat någon att bara hänga med.
Är ju inte det lättaste när tiden för nya vänner är minimal och sambons vänner är lätträknade eller för långt bort för på Gotland är 5 mil en oändlig sträcka.
Mitt gamla fosterbarn har nu fått 2 underbara barn som jag gärna vill se växa upp.
Jag blir lycklig varje gång hemresan planeras och gråter när jag lämnar mitt älskade Värmland.
Siat funderade jag seriöst på att köra i diket för möjligheten att vara kvar några dagar extra.
Tur mina barn varit kvar på Gotland annars skulle jag bara lämnat allt och aldrig mer återvändat.
Nackdelarna är ju att jag trots allt har fast jobb, ni vet den oändliga tillsvidare anställningen som ger semesterdagar som bara vuxna människor med löjlig tur får och en jobb bil.
Inte de att det egentligen spelar någon roll för jag har inte råd att överleva ändå.
Vi spar o drar in på allt känns det som.
Vissa saker som internet, Netflix och mobil (dock kontantkort) är det vi måste ha.
Vill ha tag i något så jag slipper fundera på människohandel och horeri eventuellt en gammal lungsjuk sugardaddy som lätt hamnar i drag.
Är så mycket mer jag vill ha sagt men allt har sin tid.
Så
Tack för mat o dricka,
giv mig en vacker flicka.
Tung byst o tjocka lår
Stor mutta med mycket hår.
Besegrad
Känner mig just nu besegrad.
Lite motgångar på arbetsfronten.
Det har varit total omstrukturering på företaget så jag har nytt team, nya kollegor, ny teamleader och ny säljledare.
Vilket jag är väldigt missnöjd med.
Har varit orolig för hur Gotlands handlare skulle ta det men än så länge verkar det vara lugnt.
Efter deras samtal med nya säljledaren är det ingen som än så länge bett mig hålla ner beställningar vilket borde vara första tecknet på att vi åker ut.
Tycker det är skittråkigt att inte ha det feedback, personliga stöd och uppbackning min förre säljledare gav mig.
Är ju trots allt ensam Konsulent på ön så stödet har varit ovärdeligt.
Har försökt att prata med flera chefer, skickat mail och gnällt.
Men, men man får väl hålla sig lugn i båten och vänta om det kommer en storm eller om allt fungerar trots dessa stora förändringar.
Så nya kollegor är väl inget jag egentligen märker av förutom om det blir personalträff på fastlandet.
Och jag vet att detta verkar osannolikt men egentligen är jag blyg och återhållsam vid många nya människor.
Gränsen på många går vid typ 10-12 personer.
Det innebär att jag blir tyst och nervös.
Skitkul då att vara ensam från Gotland med värmländsk dialekt och träffa en massa stockholmare.
Ser inte fram emot det.
Får hoppas de bjuder på alkohol så hämningarna släpper 😃.
Men en stor ljuspunkt är jag har kommit igång med gym.
Har tränat två gånger och inplanerat några pass till veckan med.
Är taggad för att styra upp livet med bättre hälsa och fysik.
Men behöver ett delmål för att hålla motivationen uppe.
Förslag någon?
Typ ett lopp eller något annat kul.
Så nu har jag fått gnällt lite igen.
Vabbande
Ja du vad säger man.
Står på jobbet och blir ringd hem för Nova-Lee hjärtat spyr.
Visst, lite kvickt ringer jag in vikarier och planerar om resten av veckan.
Inget är omöjligt bara man gör om, tänker lite och fixar.
Det är vid dessa tillfällen man är glad att man har så flexibelt jobb.
Ända bekymret nu är att det är inplanerad värmlandstripp till helgen och känner väl lite att magsjuka barn är lite magstarkt att lämna en ensam förälder med i fyra dagar.
Men sprit och vila brukar göra susen.
Har intagit en dos av pepparkorn och vatten men är bekymrad för kaxigheten säger ;jag blir aldrig sjuk.
Fast bara för att fucka upp ska man nog chilla lite.
Har sett fram emot denna resa länge.
Har inte varit och pussat på mina vänner sedan augusti.
Long time no seen.
Men man ska inte måla fan på väggen innan.
Bit ihop o städ kärring så kan det bara bli bättre.
Annars så rullar allt på, lite spännande med regeringen tycker jag.
Nytt val.
Har de någonsin tänkt på att sd kanske får fler röster eftersom andra partier vägrar samarbeta med de som lite sandlådenivå.
Om 13 % av Sveriges befolkning röstade fram de så måste ju det betyda något.
Så som det ser ut nu kanske de inte får vågmästarroll de kanske blir Sveriges 2 störste parti.
Tror att sossarnas förtroende sjönk avsevärt när de vägrar samarbeta och inte ens klarar få ihop en enhetlig regering.
Spännandevärre.
Hmm fler åsikter.....
What do you want to KNOW????
Hahaha nejdå.
Jag är blyg , tillbakadragen och förtryckt så jag har inga 😂😂😂
YOLO
Hallå.
Nu är hormonerna i svallning här.
Känner mig nerstämd och ledsen hela tiden.
Försöker bota det med hög musik och power-walks.
Motion ska ju vara nyttigt för kropp o själ.
Känner att livet är trist och ensamt trots fullt hus.
Stora förändringar på jobbet som blev mycket fördelaktiga för min framtid, förutom att hela koncerns upplägg ska ändras.
Så jag får byta chef och område.
Skittrist då förre konferansen var awesome, trevliga kollegor, bästa chefen ever och tillockmed ögongodis att vila ögonen på.
Nice, vad mer kan man begära😜.
Fast det positiva är att jag har mitt jobb kvar så man får göra det bästa av de.
Mina butiker och deras chefer är ju så allt blir värt det.
Finner jobbet roligt och utmanande.
Hemma så letar vi passion som är obefintlig (troligen besläktat med Bin Laden) men kompisar behöver man alltid.
Tur vi har sjuk humor så vi har kul och samarbetar suveränt med barnen.
Så livet rinner i timglaset.
Måste avverka lite bucketlist nästa år.
Mina realistiska mål är riktigt norrsken i Norrland och djuphavsfiske.
Funderar seriöst på en nord Norgesemester med pappa till sommaren.
Och tatuering bakom örat.
Men snart mååååste jag till mitt älskade Värmland för 50-års kalas till Evelinas pappa.
Helt stört egentligen.
Innan 21 års ålder gillade jag äldre män.
Sen fick jag en uppenbarelse så då måste de vara mellan 3 till 10 år yngre än mig.
Lammkött är mer lättpiskat Hahaha.
Så YOLO FUCKERS.
Och brb Och sån skit.
Skitiga
Japp, alla som har någon inblick i mitt liv vet att jag nu är sjukskriven.
Tycker det är eländigt och skittråkigt.
Som tur är går jag på mediciner som gör mig as trött så dagarna går hyfsat fort.
Sjukskrivningen beror på utdragning av två tänder.
Är svullen och har smärta så funderar seriöst på om inte tandvärken var lindrigare.
Tröstar mig med att om några dagar så borde det vara över och någon tandvärk är tack o lov omöjligt, aldrig hört talas om fantomvärk i tänder 😃.
Men hur som, livet rullar på, händer skitlite spännande men det ska man inte underskatta.
Drama är påfrestande och oftast tråkigt åtminstone om en själv är involverad.
Min energi går till familjen, jobbet som är min sociala och nöjes bit och saknaden efter mina älsklingar på fastlandet.
Lilla Ellen som jag behöver snusa på.
Snart är det jul så innan dess ska jag över iaf.
Men nu har jag gnällt klart, ville bara att alla ska få veta att det är synd om mig.
Eller egentligen inte för om jag ska vara ärlig så sa min tandläkare för nästan tre år sedan att de skulle dras ut.
Hade jag gjort det då och inte dragit ut på det tills de blev infekterade och ruttna så hade de nog inte behövt att öppna flera centimeter extra tandkött
Resfeber
Hallå mina vänner.
Imorgon bär det av till Kreta för en veckas semester.
Semester och semester beror väl på hur man ser det.
Som småbarnsfamilj så är det ju inte vila som gäller utan massor av mys och totalt kaos.
Ser faktiskt fram emot att se mer av världen.
Har aldrig varit Speciellt äventyrlig av mig Men kan nog bli kul.
Och vi har blivit bjudna på hela resan all inclusive.
Lite nervös för flygresan men så mycket karma jag har i retur så kommer jag hamna i himmelen med minst 17 villiga oskulder i belöning.
Veckan på jobbet har varit ganska utmanande men inget vi inte kan fixa och styra upp.
Man blir otroligt sliten psykiskt när typ inget blir som planerat.
Men nu gillar jag utmaningar så jag verkar ha hittat rätt yrke.
Annars så saknar jag mina vänner dom vanligt i Värmland du sköna.
Och sötaste Ellen som är mitt bonus barnbarn och guddotter.
Jag är faktisk gudmor till 2 barn vilket betyder att två människor anser att jag är en fantastisk förebild för deras dyrbaraste skatt.
Tål att tänkas på när man är lite pms;ig.
Annars så rullar livet på.
Överlever jag så ska ni nog till och med få se lite instagram foton.
Jag försöker att bli en tvättäkta likeshora som tydligen är ett uttryck i instagram världen (where all the cool kids hang)...
Så puss o kram och nyp i stjärten mina söta äggplantor.
Varför vill ingen förstå?
Ingen förstår hur dåligt jag mår🎶🎶🎶
Känner ofta att ingen lyssnar, du vet riktigt lyssnar för att försöka förstå.
Vill de inte förstå eller orkar de inte?
Har varit hos psykolog här på Gotland men eftersom de inte klarar av mig eller jag inte klarar av vissa behandlingsmetoder ger de upp.
De måste ju förstå att jag behöver fungera hyfsat normalt trots behandlingar.
Kan inte bryta ihop totalt.
Livet har sugit och är fortfarande på hugget.
Vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen.
Jag är 35 år, outbildad, utan fast långsiktigt jobb.
Dock självförsörjande med sisådär resultat.
Just nu närmar det sig en situation där jag kan sälja min kropp till rätt pris.
Det är jobbigt när man inte har råd med alla räkningar och inga privata skulder.
Jag har full koll men svårt att åtgärda problemen just nu.
Allt verkar ju ligga på mitt ansvar, jag får låna och få ihop det som går.
Kan man kräva att partnern drar in en viss summa i månaden annars får de hitta annat?
När de drar in mindre än de kostar själva så de inte har möjlighet till att hjälpa till med övriga utgifter är det inte kul.
Nog för att man ska satsa och offra lite för kärleken men till slut när det alltid går back då börjar man fundera.
Trött på att känna mig ensam ansvarig om allt.
Om man kanske skulle bryta ihop totalt o låta socialen ta hand om allt.
Men känns som det jag har är alldeles för stor insats.
Barnen, hemmet, jobbet, bilarna och familjen är inte värd att låta någon/något komma emellan.
Bara göra som vanligt.
Bita ihop.
Resa sig.
Borsta av sig.
Gå vidare.
Sen att komma över det är en helt annan sak.
Insidan är fylld av ärr efter svåra tider.
Men inte fan dör jag av det.
Vänta glömde nästan.
Jag har satans djävla tandvärk också.
Gör skitont jämnt.
Och för att utöka utgifterna har fitt torktummeln pajjat också.
Så ge mig ett bud och jag är din.
Trött i hjärnan.
Hallå där.
Har så sjukt mycket att fundera på som inte kan släppa.
Några av mina närmsta vänner verkar sitta i skiten.
Hoppas det inte leder någonvart.
Dåligt sällskap kan leda dig på sådana villovägar.
Har mycket tankar och funderingar kring alla anklagelser och kollar på FB där har folk redan börjat dömma.
Lite kaxigt om det visar sig bara vara falska anklagelser speciellt en människa som man hört så sjukt mycket dåligt om som bara kastar ur sig galla och egocentretisk som få.
Visst hela situationen är jobbig men så många anklagelser denna människa kastat ikring sig så borde hon passa sig för att inte bli åtalad för förtal.
Det hette ju i början att det var gäng relaterat men nu verkar den ståndpunkten vara bortblåst.
Vi får väl se hur det hela slutar.
Jag tänker iaf stödja min vän oberoende om hon är skyldig eller inte.
Jag älskar mina vänner oberoende misstag.
Eftersom jag tror på karma så blir allt lättare.
Nu över till mig.
Försöker planera ihop tillvaron med barn, dagis,hem och arbete.
Shit vad mycket att tänka på och hinna med.
Sen så är mina mamma i stormväder igen så där försöker man styra upp lite också.
Livet är spännande, tack o lov så är spänningen inte så mycket om mig just nu.
Linsan min lilla pudding har lite blodprover att göra idag vilket ledde mig till lättare huvudvärk i förebyggande syfte.
Hon är lätt hysterisk så det värsta som kunde hända är ju faktiskt att hon blir sjuk på riktigt.
Nu är det bara en koll eftersom hon blivit slö och lite halv hängig jämnt som har hållt i sig länge nu.
Annars så flyter livet på som same Old same Old....
Ack Värmland du sköna
Nu börjar det styra upp sig med värmlandstrippen.
Åker från öjn på torsdag, direkt till åmotfors för lite shopping / lära känna en väns flickvän.
Behöver nya snygg jeans så min stjärt ser ut att vara 25 år kan vika mig till 28 år.
Beroende på pris.
Och lämna över en leksak till min älskade gudson och hans bror.
Sen förväntar jag mig mat och en öl till det;)
Fredag styr jag kosan mot Filipstad till mitt bonus barnbarn och underbara vänner.
Saknar de så det svider i själen.
Även frisören hoppas jag kunna klämma in där.
Sen på kvällen är det fest, ser fram emot en annorlunda fest för mig.
Tydligen kan man bli muddrad. undrar om man kan kräva betalning för att de tafsar hahahahahaha.
Eller måste man bara vara tacksam.
Sen lördag och söndag ska jag våldgästa alla jag känner (typ).
Du vet kräva kaffe, mat och kärlek.
Japp japp.
På prat om det så måste jag nog vända o snurra lite mer på min hemmagjorda turkiskpeppar shot.
Jag längtar så mycket att dagarna går i slow motion.
Men som tur är så har jag en del arbete framför mig.
Idag ska vi på Linsans scout invigning.
Ska blir roligt att se vad de gör och tvinga HELA familjen att vara med för att stödja lilla damen.
Måste nog slita mig från soffan,à en liten power walk, sola o köpa mjölk.
Bra karma till er fuckers där ute som förtjänar det,
ni andra kan dö o brinna i helvetet.
Mohahaha mohahahah mohahahah.
Just det för att jag är bad ASS pappa fucker.
Passion
Ibland funderar man.
Vart hittar man passionen?
Johan o jag har haft drastiska svängningar i typ 2 år.
Värst var det för nästan 2 år sen.
Da var vi på g med skilsmässa och jag ville tillbaka till fastlandet.
Jag avskydde hela livssituationen.
Jobbet med att hitta tillbaka var inte lätt.
Krävdes mycket stöd och hjälp så vi verkligen fick tid för varann och endast varann.
Hitta tillbaka till det vi föll från till att börja med.
Riktigt så är det inte nu.
Vi bråkar inte, finns inget.
Pratade lite igår kväll, känner ingen passion utan mer som en bra vän.
Hur hittar man tillbaka då?
Vill man försöka att hitta tillbaka när det känns som allt som går att få ur förhållandet är slut?
Fast nu har jag ingen drastisk längtan att flytta tillbaka utan nu vill jag pendla och ha kul.
Barnen har det bra här och när jag jobbar och träffar andra vuxna människor så hinner jag knappt med fritid så nöjer mig med de vänner jag har på telefonen och saknar de på avstånd.
Kanske rädsla att inget blir sig likt iallafall om jag flyttar tillbaka.
Hela min livssituation är ju helt förändrad.
Jag har ju fullt upp med 5 barn och förhoppningsvis mer arbete.
När ska jag ha tid att träffa mina vänner? fast nu brukade mitt boende vara en trevlig samlingspunkt.
Vi var storkonsumenter på kaffe o bullar periodvis.
Saknar er mina älsklingar, ni speciella människor som gjorde dagarna värda att genomlida ;)
Dags att släpa klätteraporna till dagis och fortsätta tvätta.
Svär på att ingen kan sortera, tvätta och vika som mig.
Jag är fan kung på att hålla hyfsat hygieniskt rent på turbo tid
Every fucking day.
Allt för att få vila den gamla blekfeta röven i soffan med paddan.
