Brevet till evigheten.
Hallå älskade folk o fä.
Har börjat med terapi då jag har svårt för att komma vidare efter mammas dödsfall.
Tror det handlar mycket om rutin, nu var det ju inte så otroligt lång tid som jag var med i mammas vård.
Ändå så handlade mitt liv i 6 månader om att hinna att vara närvarande och hjälpa till så mycket som möjligt för båda mamma och mina barn.
Trodde inte själva dödsfallet skulle jaga mig i mina mardrömmar men ögonblicket när hon föll ihop på soffan och blodet som kom ur näsan och munnen släpper inte mina tankar varken dag eller natt.
Det räknas tydligen som ett trauma så nu försöker jag bearbeta allt genom att älta för tydligen fungerade det inte att stänga av och fokusera på annat.
(Det gör bara nätterna jobbigare).
Så nu har jag psykologsamtal 2-3 gånger i månaden.
Det hjälper men är jobbigt för oftast så bryts man ju ner innan psyket kan jobba sig upp igen för att kunna leva med erfarenheterna.
Så även jag.
Jag har dagar som jag känner mig helt slut i kropp o själ så jag bara ligger.
Andra dagar är jag fylld av energi så då passar jag på att göra nytta.
Som oftast består av att baka 😅.
Det är tufft att jobba med sig själv men ett mycket nödvändigt ont.
Ett tips jag fick var att skriva brev till mamma.
Det kanske fungerar att få ur mig allt jag skulle ha sagt till henne om bara telefonen fungerade i himlen med.
———————————————————————————
Brev till min mamma.
Jag saknar dig varje dag när vi skulle ha ringt Kl 07.30 bara för att kolla hur natten varit.
Det händer så mycket med barnen som jag vill diskutera med dig för att få tips o råd, eller bara prata av mig.
Jag saknar dig vid högtider som jul, nyår, födelsedagar och även lediga dagar när vi kunde åka till töcksfors för att möta upp dig.
Barnen köpte godis, även vi för att mysa framför en film ihoptryckta i din soffa.
Du hade alltid toapapper 😂 som du hittat billigt till mig.
Barnen levde på cola zero och fick mat de önskade för att du var ju mormor.
Det gick mängder av frukt men det köpte vi billigt på kiwi i mysen.
Alla saknar dig, barnen blir ledsna ibland när du kommer i deras tankar.
Det är svårt att trösta när man själv bara vill skrika ut min ångest och saknad.
Men jag gör mitt bästa för att hålla ihop för barnens skull.
Vi måste alla få känna saknad och sorg.
Jag är väldigt tacksam för sista tiden även sista åren för vi fick pratat igenom saker som legat och skavt från barndomen.
Jag har förlåtit dig för valen du valde när vi växte upp.
Man kan aldrig veta vad livet ger en, livet är tufft på många sätt.
Du grät när vi pratade om det för du trodde jag var bitter.
Nej jag kanske inte förstår men jag har lärt mig acceptera allt för det är ändå det som gjort mig till den jag är.
Jag hoppas jag har blivit en ganska god människa med bra och dåliga sidor.
Men helheten är jag nöjd med, har en del kilo som gärna fick försvinna men orkar man inte anstränga sig så får man skylla sig själv😉.
Vi pratar en del om gamla minnen och tillfällen med dig och jag hoppas jag en dag kan prata om dig utan att själva dödstillfället hela tiden spelas upp i mitt inre.
Jag saknar dig olidligt mycket men klar inte ta tag i dina gamla saker än så mycket står still.
Snart kanske sorgen lägger sig som en fin slöja över mig istället för ett stort svart moln som bara blixtrar i mitt inre.
Vi möts igen när min tid är inne❤️.
Älskar dig.
// Veronica.
———————————————————————————
Tror jag att jag kommer bli mig själv igen?
Nej tyvärr inte, så mycket har hänt i livet efter att ryggen strejkade på mig.
Dock så tror jag att jag kommer komma ur detta också som en gladare och starkare människa som kanske tillomed kan göra nytta varje dag😉 (inte bara bakning såklart).
Tack o hej för denna gång.
Sorgen lägger sig
Imorgon är det 3 månader sedan min mamma gick bort.
Jag är fortfarande inte helt klar med alla papper.
Det är förvånansvärt mycket att ordna, få fram, fullmakter, telefonsamtal och bekräfta.
Det känns fortfarande helt overkligt.
Jag tänker på att ringa mamma varje dag.
Det känns som att vanorna är svåra att bli av med, jag önskar att höra hennes röst en sista gång.
Att inte hennes sista ord skulle vart:
Nu dör jag….
Känns jobbigt att hon inte fick bli en palliativ patient så man kunde hålla hennes hand när hon somnade in.
Samtidigt är jag glad att hon slapp lida och att det gick fort ändå.
Jag vet inte vad som egentligen hade vart enklast.
Hursom helst så hade hon ju gått bort, jag kanske bara önskar det funnits mer tid?
Julen var dock ganska trevlig.
Jag hade fullt hus.
Vi började ganska tidigt då pappa kom från Norge och bror från grums.
Så de skulle hinna hem i tid, det är ju ändå vinter (eller vad man ska kalla det).
Barnen blev nöjda och alla blev mätta.
Nu när ett nytt år har kommit ska vi försöka leva livet för de som inte fick fortsätta leva.
Tack för denna gång.
Saknaden
Saker händer och sker i mitt liv.
Har varit ganska upptagen med min egen smärta, hälsa och psyke en längre tid.
Men sedan i sommeras har mina nära vart allvarligt sjuka.
Min systerson fick lymfcancer men det har gått fantastiskt bra, lyckan i familjen är oändlig.
Lyckliga avslut i cancer känns som sällsynta då vi haft flera som avlidit i spridd cancer.
Så över till sorgen och historien om min älskade mamma.
Det började vid påsk då hon hade smärtor i magen.
Utredning påbörjas överallt för de misstänkte äggstockscancer.
Sen blev det koloskopi där de även hittade i tarmen.
Hon samlar enorma mängder vätska i buken.
Allt tar lång tid för de hittar tydligen i äggstockarna, tjocktarmen och även bukhinnan.
Hon hamnar på sjukhus några gånger under tiden utredningen pågår för tömning av buken och försöka få behålla näring.
Under dessa månader förlorar hon 25 kilo så orken, muskler och energin försvinner.
När utredningar är klar blir diagnosen stadium 4 cancer.
Så vi förstod att detta var det som kom att avsluta hennes liv.
Men hon påbörjar cellgiftsbehandlingar.
2 dagars behandling varannan vecka, dagarna efter var hon mycket påverkad av olika biverkningar.
Jag försökte komma hem till mamma så mycket jag kunde under behandlingarna och dagarna efter.
Det var en hel del åkande och planerande för att få ihop tillvaron hemma även när jag var i Norge.
Som tur är så har jag bra stöd ikring mig och barnens pappa bodde hemma hos mig så barnen inte skulle påverkas så mycket.
Vecka 41 åkte jag till mamma på tisdag då hennes vän hade fått iväg mamma till blodprovstagningen.
Onsdagen är det näst sista cellgifterna på denna kur.
De ifrågasätter hennes ork då proverna var lite tveksamma.
Mamma ville ändå för hon ville bli klar med denna kuren.
Torsdag var det dags för sista.
Allt genomförs enligt planeringen.
Mamma är lite mer trött än vanligt men annars märktes inget anmärkningsvärt med hennes skick.
Vi ringer barnen på FaceTime och mamma beslutar att hon nu vill med hem till filipstad för att träffa barnen efter CT-röntgen på måndagen den 17:e oktober.
Jaha och vi som hade tänkt överraska henne på hennes födelsedag den 20:e😂.
Men men det besluts att vi åker hem på måndag och tillbaka på torsdag så även hennes vänner får fira henne på födelsedagen.
Ödet ville annat.
Söndagen den 16:e oktober är en dag som aldrig kommer glömmas av mig.
Jag gick upp kanske 10 minuter efter mamma och hittar henne på knä framför soffan.
Hon hade svimmat av men var nu vaken igen men mycket yr.
Jag lyfte upp henne till sittande ställning i soffan.
Hon orkade inte sitta då det bara snurrade och hon hade svårt att andas.
Jag ringer hemtjänsten så de får komma och ta en koll på henne.
Direkt hemtjänsten kommer ringer jag ambulans för det blir svårare och svårare för mamma att andas.
Jag sitter med mamma för att försöka lugna henne och andas lugnare.
Mamma säger några gånger att nu kommer jag dö.
Nej såklart du inte gör, snart kommer hjälpen svarar jag.
Man vill ju försöka vara positiv.
Jag ser ambulansen från balkongdörren så går fram för att vinka till de och säga att de kan ta med syrgas direkt.
När jag vänder mig om ramlar mamma ihop på soffan med orden
-Nu dör jag.
Sen kommer blod ur näsa och mun.
Jag bara flyttar undan bordet och tar en stol o sätter mig i köket så jag ser allt.
De hittar ingen puls så de påbörjar HLR.
De ringer in mer hjälp så i slutändan var det tre ambulanser, en räddningstjänst och till slut kommer ambulanshelikoptern.
Det ska sättas nålar, få fria luftvägar och det sätts på elektroder överallt.
De kämpar på och jag ringer två av mammas närmsta vänner.
Känner att detta kan jag inte hantera själv.
De kämpade ordentligt men det var helt stilla.
Efter 40 minuter var det en läkare där, vart han nu kom ifrån🤔.
Han dödförklarade min lilla mamma.
Han hade en ultraljudapparat med sig och konstaterade att det var massor av vätska runt hjärtat så hjärtat orkade helt enkelt inte mer.
Jag trodde aldrig att jag skulle se min mamma dö men är väldigt tacksam att jag var nära när hennes tid var kommen.
Min pappa kom också för att stöda mig då det dröjde 2,5-3 timmar innan fonus kom och hämtade kroppen.
Jag bestämde mig för att åka hem och prata med alla mina barn samtidigt.
Det var en enormt tuff resa hem men jag ville berätta för de själv.
De hade ju väntat på mormor som skulle komma på måndag eftermiddag.
Kommer hem och de frågar efter mormor men de förstår att nåt är fel.
Sätter ner alla och berättar vad som hänt och sorgen är enorm i vårat hus.
Vi beslutar att alla får vara hemma och vi ska gråta så mycket vi behöver och prata mycket med varann.
Försöka hitta lyckan i gamla minnen.
De dagar som gått sedan dess har vart stressiga, hårda och deprimerande.
Jag väntar fortfarande på att hon ska ringa, jag saknar hennes röst, all hennes närvaro.
Livet är tomt utan mamma, jag funderar ofta på hur lång tid det ska ta innan jag pratar om henne som förr.
Men snart är allt klart i hennes lägenhet, det har vart jobbigt att ta hand om alla hennes ägondelar men jag är glad för allt hon gjort för mig så självklart ordnar jag allt efter henne.
Nästa gång kanske jag delar med mig av begravningen men nu orkar jag inte mer.
Tack för att jag kan skriva av mig i denna blogg oberoende om någon läser.
Trött så satans trött...
Jag är så trött så trött, sover dåligt och har så gjort i en längre period😴.
Kan sova några timmar sen ligger jag vaken i flera timmar.
Personligt bästa sista veckorna är 3 timmar sammanhängande sömn.
Börjar kännas som man går in i spädbarnsvaket, förrutom att jag inte har spädbarn och jag är den enda som är vaken.
Lyckades somna på soffan igår i typ 45 minuter på dagen😳.
Vaknade med ett ryck och kände mig panikslagen inombords.
Vågar inte ge mig på mina sömntabletter då ångesten blivit värre och dödsångesten över att jag inte ska vakna någonsin.
Vet inte riktigt varför det blir såhär.
Mycket snurrar i hjärnan.
Kommer jag någonsin bli frisk, värken i kroppen är värre än någonsin.
Jag försöker göra saker, lite alltmöjligt.
Ändar alltid upp med att jag får ligga ner, ta några extra tabletter och utstå smärtan.
Men bara vila ger mig också smärta så balansen mellan lagom ansträngning och lagom vila är så hårfin och jag hittar den inte.
Blir oftast lite för mycket men det kryper i kroppen över allt jag behöver, vill och önskar att göra.
Jag har blivit så isolerad och ensam sedan sjukskrivningen.
Hoppas verkligen en del beror på covid-19 med och isolationen även andra människor håller.
Men det är svårt när dagsformen är av stor betydelse och även dagarna ikring.
Jag måste göra lite för lite några dagar innan om jag ska klara av en helkväll sittandes med människor.
Förbereda mig mentalt så jag inte får ångest och drar mig ur för det.
Sen vet jag att dagarna efter har jag ännu ondare än innan så det ska ju verkligen vara värt det.
Relationer på hemmaplan är utmanade nu.
Mitt humör är i botten och jag är inte den enda som är sliten.
Dock av olika orsaker men det påverkar.
Mest imponerad att det fortfarande rullar på.
Men när hela kroppen är trött så tror jag man blir trött på allt.
Inga direkta undantag.
Barnen är nog de enda som går under radarn.
Inte så konstigt när jag har en hel samling av fantastiska exemplar.
Mammahjärtat svämmar över av stolthet.
Mycket bilder och mycket gnäll får bli min talan denna lördagen då jag ska utmana kroppen med att ta in poolen...
Så ha en bra helg mina vänner så ska jag göra det bästa av det och hoppas på minimalt med regn, (poolen är givetvis utomhus).
Godmorgon
Nu har det som vanligt gått otroligt långt emellan blogginläggen.
Jag har nog undvikit att blogga då det troligen bara blir en massa gnäll ändå😉.
Men idag känns det som att det är dags.
Livet det rullar på som vanligt, för vanligt numera är långtidssjukskriven sedan februari 2019.
Ryggen är fortfarande kvar, höfterna fortsätter låta sig kännas vid sen så börjar jag dra på mig en satans hälsporre igen.
Mina leder är stelare än någonsin och vikten står iaf still numera efter X antal plus kilo sedan aktiveringen minskade oerhört.
Medicineringen verkar fungera ganska bra nu, såvida jag inte gör nåt över "vanligt".
Har upptäckt att det tar dagar för kroppen att återhämta sig efter nåt roligt.
Igår utmanade vi kroppen med ett besök på Lesjöfors museum och tog även Trollstigen.
Trollstigen var tuff😳.
2 timmars promenad sen en tur genom museumet.
När jag väl vågar slappna av i kroppen försvinner funktioner så benen går inte att lyfta mer än små steg.
Finns ingen bålmuskelatur som orkar genom smärtan.
Barnen har blivit riktiga undersköterskor här med att få upp mina ben ergonomiskt i sängen/soffan och även hur man hjälper upp mig i sittande ställning.
Hade du sagt till mig när jag var 30 år och tog smärtstillande för att orka med dagarna,
-lyssna på din kropp nu för när du är 40 år kommer dina barn få hjälpa dig till vila och återhämta dig hade jag bara skrattat högt åt dig.
Helt sinnessjukt vad man blir bitter när man tänker på vad man borde gjort.
Livet är tufft och fullt av motgångar men man måste försöka hitta guldkornen i alla situationer.
Även om man inte tror det så är jag helt övertygad om att allt har en mening och att man är född in i världen med ett enda uppdrag och det är att inte ångra nåt när man ska dö/ens tid är kommen.
Kommer behövas många mer timmars terapi än för att jag helt ska acceptera den situationen.
Men har åtminstone kommit över känslan att vara värdelös iaf så är på bättringsvägen.
Jag lyssnar numera på ljudböcker och är inne på Johannes Hansen med tough love.
Det är en bok som verkligen drar igång hjärnan.
Han övertygar människor att ta tag i saker och klämmer på känsliga punkter.
Han har rätt, jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska hitta min motivation, jag vet inte vart man startar, jag är rädd...
Men allt är faktiskt upp till mig.
Jag funderar och funderar så har ju hittat några mål men tyvärr så är inte motivationen där än.
Jag känner än att det är för mycket att offra för att komma igång än.
Mina mål är kanske bara bäst för mig just nu så när jag kan få in allt i vardagen har jag målen uppsatta.
Det finns alltid människor som behöver motivation och en push i rätt riktning men just att orka och tåla tillsägelsen är tuff.
Cellförändringar:
Gjorde ett cellprov som jag tack o lov gör regelbundet.
De hittade förändringar och hpv virus.
Ska in på tisdag för vidare utredning/undersökning.
Har försökt att hålla negativa tankar undan ett tag nu men kan enligt erkänna att jag börjar bli nervös.
Fast även om det skulle bli ett negativt resultat så har jag tack o lov inte gått mer än 2,5 år sedan sista kollen.
Borde inte hunnit bli något dramatiskt men det är klart att cancer tankarna finns där.
Är så tacksam att vaccinationen för hpv virus ingår i vaccinationsprogrammet numera.
Det borde göra att mina flickor har minimal risk att drabbas.
Så just nu är jag ändå tacksam att jag går och står.
Skulle dock vilja gå lite längre utan smärta men man kan inte få allt här i livet...
Vill ha mer heta sommardagar att njuta på stranden med mina 💗.
Så ta hand om er och håll avstånd.
(Människor är ganska äckliga😉)
Odugliga och lata
Men detta är MIN frizon för att släppa ut allt.
Men hur som helst, jag går fortfarande sjukskriven för ryggen.
Just nu heltid fram tills 5 september, dock så anser försäkringskassan att jag är frisk sedan dag 180 vilket var 17 augusti.
Jag ska ner på ett möte idag med arbetsförmedlingen och försäkringskassan för att de ska bedöma hur de ska få mig ut i arbete igen.
Tycker det är fantastiskt att de försöker få bort mig från försäkringskassan för att bli inskriven på arbetsförmedlingen med handikappkoder altså förhinder för att kunna jobba?
Är inte arbetsförmedlingen till för att vägleda i jobbsökandet, inte en förvaringsplats för sjuka som försäkringskassan inte känner för att "försörja" längre?
Jag har insett att i svenska samhället så är allt väldigt ologiskt...
Jag tänker dock vägra inskrivning för då är det ju som att jag erkänner mig arbetsför och oberoende deras beslut och åsikter så är jag verkligen inte det.
Jag går varje dag med smärtor och kämpar för att orka uppfylla barnens basala behov.
Klara inte ens att få nåt storstädat eller för den delen dammtorkat (denna veckas i-landsproblem).
Vissa saker prioriterar jag givetvis bort, som att ha kliniskt rent är verkligen ingen prioritering, då väljer jag hellre att orka göra middag till min familj och kunna sitta på kökssoffan och äta med de.
Hela mina dagar är uppdelade i lite sysslor hela dagarna, min rygg värker som sagt och blir "trött" av minsta ansträngning.
Så träning börjas med på morgonen, ( givetvis efter min näve med piller), sen barnens uppvaknande, tack o lov fixar de frukost och gympaväskor själv eller hjälps åt i köket, sen iväg till skolan.
Mitt mål är att jag ska orka promenera med barnen till skolan men lite för mycket uppförsbackar än.
Väl hemma igen gör jag frukost och halvligger i soffan för att avlasta ryggen.
Efter vila kommer disk och mer vila.
Kanske vika tvätt (allt varvas med mer avlastning och vila, på bra dagar kör jag nån övning till) och till sist på dagen görs middag och ätning sen är det lugna kvällar som gäller.
Är väldigt trött på att gå hemma då jag inte klarar eller orkar att göra nåt.
Hade varit stor skillnad om jag varit fysiskt frisk och inte behövt ligga o titta på allt som bara förfaller.
Psykiskt går det utför snabbt nu.
Varje dag får jag mer o mer känslan att jag är värdelös, oduglig och samhället kanske har rätt, tydligen är jag ju lat som inte "orkar" jobba.
Men tror att det är normalt, blir man alltid ifrågasatt så börjar man fundera vem eller vad som är eller gör fel.
Ibland får jag lite längtan efter att slippa allt såkallad dödslängtan.
Värst är det numera i bilen, märkligt då körandet alltid varit som en frizon men nu funderar jag på hur fort jag behöver köra för att garanterat dö om jag svänger in i lastbilen eller in i bergväggen.
(Kanske beror på att smärtorna inte släpper i bilen häller.)
Men jag VILL leva, jag VILL se mina barn växa upp, jag VILL kämpa vidare (oftast).
Väntar på att psyk ska ha möjlighet att ta emot mig annars är det bara att åka ner till akutpsyk om jag inte klara hantera ångestattackerna, tankarna blir för mörka eller depressionen tar över vardagslivet.
(De tar inte emot bokade samtal tydligen.)
Än så länge träffar jag folk, klarar att handla, ringer samtal, orkar att närvara på bokade möten.
Tyvärr så prioriterar jag bort en hel del socialt då jag vet att smärtorna blir värre efter nån fika eller bara hänga o prata skit nån timme.
Men några är värt det andra inte 😘.
Så tack om du höll till slutet och orkade läsa om mitt djävla gnällande.
Nu ska jag tvätta mig för till möten försöker jag iaf framstå som hygienisk.
Lojalitet
Har funderat en hel del över begreppet lojalitet.
Denna tanke kom genom en kompis på fb som meddelade att alla som blir fb-vän med hans ex plockar han bort.
Han vill ha sin socialamedie tid helig.
Jag har full förståelse för detta då situationen till detta var sjukt dramatisk.
Men då kommer funderande över hur många vågar välja sida, sätta ner foten och ha stake.
Oftast vill folk som det så fint heter inte lägga sig i, inte min sak, det får de ordna sinsemellan bla, bla, bla.
Har nog hört alla ursäkter till att vända kappan efter vinden.
Gällande person ska ha en enorm eloge som faktiskt petar de en o en från vänlistan.
Nån har iaf stake o stå för sitt ord.
Detta med lojalitet är en sak som ligger mig varmt om hjärtat sedan ett ex till mig valde bort vårat gemensamma barn och fortfarande gör.
Önskar jag hade haft samma stake när det begav sig,
Jag var den som fick försvara mig, försöka få bort en massa skitsnack och välja mina fighter i detta.
Var VÄLDIGT många som trodde på han och hängde med han trots att de märkte att han inte tog nåt ansvar över våran dotter.
Då liksom nu är det jag som har fullt ansvar över våran dotter som numera inte mår bra utan har dålig självkänsla då hon inte tror sig duga då pappan har sin son men inte ens kontaktar henne när han är i stan.
Hade jag vetat vilka konsekvenser detta hade gett, då så hade jag nog varit stenhård.
Men vem fan ser in i framtiden.
Jag har verkligen kämpat för att mina barn ska veta sitt fantastiska värde.
Kommer fortfarande kämpa mitt bästa tills döden.
Kom även in på tankarna hur många som jag VET är 100% lojala emot mig.
Jag kom på 2 STYCKEN...
Båda två vet jag skulle utan att blinka plocka bort en "dödsfiende" till mig från alla sociala medier.
Skulle jag ringa för att fienden råkat dö så skulle frågan vara, ska du ha hjälp att gräva?
Hahaha kanske inte riktigt men djävligt nära iaf.
Detta är en ganska "ny" vän Jossan.
Hon är verkligen min motpol men kompletterar mig så bra och våran humor är värd att dö för.
Dessa chattar är min kvällslektyr OFTA...
Sen är det min älskade gamla vän Richard.
Han har bevisat mer än en gång att han stöttar mig i alla lägen.
Han är nog bland de bästa karar som faktiskt går på jorden, hans mor ska vara stolt.
Trots att han är lagom knäpp, lagom tjock och helt "speciell" 😂😂😂...
Båda kräver givetvis samma lojalitet tillbaka men den är given från mitt håll.
Men över till MIG OCH ENDAST MIG 🙌🙌🙌.
Jag fyller ju härliga 40 år snart.
Men pågrund av mitt (atletiska 😉) fysiska skick kommer jag även skjuva på detta firande.
Jag är relativt smärtfri under alkoholpåverkan men att var full i några dagar varje vecka och även under hela firandet för att kunna hänga med hela kvällen är tyvärr mer än både min lever och jag orkar.
Kommer ta några lugna dagar med några nära vänner på en båt.
Är nog alldeles lagom vad kärringen orkar.
Mat, öl, choklad och sova är ju ändå mina favorit grejer i livet.
Chokladen kan jag köpa själv😉.
Soooo over and out, ska ta mina barn på gratis bio men behöver tvätta mig och utfodra oss innan...
Så djävla trött på mänskligheten.
Är en riktig djävla skit, kuk dag.
Trött, ont, det regnar, tvättstugan och måste socialisera med människor i eftermidddag.
Kunde sett ljusare ut överlag.
Sen så måste vi bre på det med att bli påmind om att jag har barn som har det jobbigt i skolan.
Fantes en chatt gällande insamling till fröken.
Där någon frågar om nån saknar en jacka från ett vad jag förmodar kalas.
Ett kalas som givetvis inte min dotter blivit inbjuden till.
Blir lite onödigt stött och ifrågasätter om det varit nåt på skolan eller om det gäller en privat tillställning.
Inget svar trots att vederbörande läst min fråga.
Så lämnar då ett svar att efter många år av mobbning och bli utstött och nu även gäller det mina barn så behöver man inte påminna de utstötta för de är djävligt medvetna om sin situation.
Sen lämnade jag gruppen för är så djävla trött på folks beteende och värdelösa ursäkter.
Jag vet om så kallade klassfester där de "glömde" att bjuda mig.
Mina skolår var fyllda av mobbning och att jag alltid blev utstött.
Detta med att bli vald sist på gympan var det minsta bekymret.
Den psykiska terrorn av att folk ignorerade en hela tiden, precis som jag inte var i samma rum var värst.
Dock så har jag (trots att det var ett av ämnena till mobbningen) min stora storlek att tacka för att jag aldrig åkte på stryk.
Barn som mobbar brås oftast på sina föräldrar som tillhör samma djävla skrot o korn.
UPPFOSTRA ERA BARN FUCKERS....
Jag försöker stenhårt leva efter
Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Och då givetvis printa in det i mina barns beteende...
De gör som man gör, inte som man säger.
Så nog om det.
Nu ska jag göra min situation till en konstform (om jag lärt mig nåt från vissas statuser på fb)
Jag går fortfarande hemma med min smärtsamma rygg och nu även höfter.
All denna tid jag biter ihop för att inte sjunka under ytan är löjlig.
Jag har konstanta smärtor, inte olidliga men eftersom de hela tiden är där så blir det väldigt påtagligt.
Fantes vissa mystiska positioner som jag har kunnat vara helt smärtfri men sen fick jag inflammation i höfterna och ryggslut så då gick det över.
Jag orkar inte med mitt egna hushåll alla dagar.
Ansträngningarna för att upprätthålla hyfsad ordning i hemmet gör mig sliten, trött och givetvis får jag ännu ondare.
Men man måste ha ett liv, detta med att spela död fungerar bara ett tag.
Sen kommer barnen hem, de är tack o lov väldigt självgående.
Men middag ska fixas och lite lättare aktivering.
Men med mitt skick så är lekplats eller skatepark praktiskt taget omöjligt.
Mina promenader tar slut efter ett varv runt huset.
Då gör det ont i hela ryggen och höfterna.
Så inför planerade jippon så är jag påpillrad av reseptbelagda smärt och inflamationshämmande tabletter och numera även Ipren salva.
Bara ren djävla tur att jag inte åker dit på drograttfylla😂.
Nä skojade bara, så starka tabletter har jag inte (tyvärr).
Det tar väldigt mycket på psykiskt då man blir oerhört trött av smärtor och känslan av att man är helt värdelöst.
Denna känsla av att jag är helt oandvändbar i praktiskt taget alla områden gör att man känner sig som en belastning för alla.
Man undviker att socialisera sig för man låter hela tiden och ingen vill gnälla offentligt.
Försöker dölja min smärta vid rörelser men tydligen gör jag det dåligt.
Uppskattningen av min fortsatta sjukskrivning från dagispersonal och ex fick mig att inse att mina försök är värdelösa.
Men jag försöker vissa dagar se positivt på tillvaron för att i nästa stund grina över att mina golv inte har blivit skurade på en månad.
Eller att garderoben ser ut som ett mindre krigsområde.
Eller att min frys vill frostas ur.
Får klappa lite på den och förklara situationen.
Har jag efter några månader fått mina barn att förstå borde frysen visa lite sympati med.
Men hur som så har jag fått remiss till fysioterapeut i Kristinehamn (då det gick snabbast) för att kolla om jag är ett hopplöst fall eller om vi snart kan få bukt på detta.
Sen ska jag även få träffa psykolog innan jag sjunker helt.
Humöret och minnet tar otroligt mycket stryk av psykisk ohälsa.
Sen är det även snart dags för min 40 års dag som jag sett fram emot länge.
Men i detta skick så är jag ganska omotiverad och inne på att ställa in och hellre satsa på att fira till hösten.
Vet inte om jag orkar ens med hjälp.
För förberedelser och sedan kalaset tar ju enormt mycket energi.
Sen vet man ju aldrig hur livet ser ut ekonomiskt.
Som sjukskriven kan du vilket tillfälle som helst bli nekad sjukpenning.
Och sjukpenning i sig är ganska låg så utan min mor och far hade både barnen och jag haft djävligt tomt på bord och i kyl o frys.
Det spelar ifs ingen till för neker de sjukpenning så är faktiskt inte jag i skick att jobba ändå så då får jag börja sälja använda trosor och fittbilder för matpengar.
(Hoppas ni törra djävlar förstår min sarkasm i detta, finns ju ingen marknad för detta då allt är gratis på nätet iaf😉)
En del får ju halleluja moment så fort sjukskrivningen dras in, helt plötsligt blir de fullt arbetsföra.
Märkligt det där...
Men nog gnällat för idag nu ska jag njuta av veckans höjdpunkt.
Färska frallor😍.
Snöret som röven hänger i
Goddag mina vänner.
Dags att gnälla av sig😉.
Hur hänger livet?
-Mjo ganska oduglig som människa i samhället just nu.
Funderar på att söka in till livets hårda skola och släpa fötterna efter mig o leva på andras skattepengar resten av livet.
Nä men nu överdriver jag lite, riktigt så illa är det inte jämnt men den bipolära sidan gör sig ju mer påmind varje dag när jag inte har nåt mellanläge.
Är nu på vecka 6 i sjukskrivning.
De första veckorna var jag positiv och märkte förbättring, inte så svårt kanske med tanke på att jag knappt kunde gå eller röra mig första dagarna.
Med sista veckorna så är det så löjligt små framsteg och sådana käftsmällar som slänger en tillbaka i ryggläge.
Har konstant ont hela djävla dagarna dock inte olidligt men hela tiden smärta och rörelsehindrad som en strandad säl.
Denna känslan inom mig är nog värst då jag känner mig helt oduglig som människa.
Klarar inte ens mina vardags sysslor som disk, matlagning, ett varv med dammsugaren och kanske vika lite tvätt en dag.
Efter bara en av sysslorna så får jag ännu ondare och mer hindrad så känns ganska olönt, man prioriterar vad som måste göras.
Kan inte bära, kan inte böja mig för långt fram, kan inte vända mig för hastigt, kan inte vrida mig för mycket.
Tur som fan vi ligger högst på näringskedjan annars hade jag varit körd.
Läkaren var ju inte så positiv heller då det kan ta lång tid, typ 4-6 månader är tydligen helt normal.
Jag vill ha svinhög feber, magsjuka och demens för att bara ha smärta och vara rörelsehindrad hela dagarna gör att hjärnan fortfarande fungerar dock med löjligt kort stubin.
Då hade jag kunnat sova bort eller ha ett smittsamt skäl att undvika människor.
Inte som nu, glider omkring som en djävla primadonna som endast kan stirra och eventuellt hålla upp dörren för dig.
Jag saknar mitt jobb, mina kollegor och mina härliga butiker.
Är självklart medveten om att jag är helt oduglig på att utföra nån del av mitt jobb just nu och accepterar (typ) detta så försöker inte ens komma tillbaka snabbare än ryggen tillåter.
Rädslan för att rehaben ska bli ännu mera långdragen eller jag får mer/fler skador gör att man försöker träna mjukt och inte gå under psykiskt.
Utnyttjar viaplay och Netflix aktivt så får verkligen valuta för pengarna.
Gått så långt så tillomed svenska serier är ett alternativ.
Så tack o hej från tant fucking djävla bitter fitta.
Vem fan är du att döma?
Har funderat en hel del över detta med att ligga.
Man dömer ju människor som knullat mycket och ger de gärna namn som luder, hora, madrass, desperat och player.
Men handlar det egentligen om det, genom dessa år av dejtande, liggandet och swaipande så handlar det väl egentligen om instinkter att hitta sin partner.
Alla människor är ju flockdjur (även om man gillar ensamheten ibland), vi VILL ha en partner.
Självklart finns det människor som som ligger runt av fri vilja utan något slutsyfte.
Men då kan det ju handla om bekräftelse eller behov.
Jag personligen älskar att ligga gör det gärna och mycket.
Det innebär inte att män passerat som en revy här men klart det blivit några på vägen.
Min gräns är att man ska hinna torka innan du ger dig på nästa.
Annars dömer JAG att du bara är ute efter uppmärksamhet, du hinner inte få nåt begrepp om nästa innan du är torr.
Jag har själv sökt allt från behov, bekräftelse till kärlek.
För kärlek kan ju även vara någon man funkar med på fysiskt och mentalt plan så man kan ha skitkul ihop men det man söker i vardagen och senare i livet är helt olika så då finns det ingen framtid men nuet gör umgänget värt det iaf.
Man söker ju nån man vill vakna upp med men hur vet du det innan du gjort det.
Inte fan köper du en bil oprövad så klart man ligger med någon som verkar som en vettig partner.
Efter antingen en natt eller några månader har även gått flera år innan man känner NÄÄÄ detta är inte min evighet.
Jag kan känna avundsjuka på par som hittat varann tidigt i livet och verkar hittat rätt.
Så istället för att döma så borde man tycka synd om människan som fått söka så aktivt efter att hitta sin partner.
Ditt värde
Som jag alltid sagt så har ju alla människor fel och brister men det gäller ju att hitta någon med felen man kan leva med.
Såklart funderar jag på om jag nått min slutdestination.
Vi har en otrolig skön tillvaro, han stör mig inte med att finnas som jag varit orolig för då jag varit singel ganska länge och är väldigt fixerad vid mitt och mitt utrymme.
Han är omtänksam och ordningsam.
Dock så har vi givetvis en hel del tjafs redan som gör att mina tankar snurrar.
Vad vill jag ha?
Är detta allt jag önskar?
Är detta allt jag behöver?
Vad ska man nöja sig med och vart ska man sätta gränser?
Jag har redan ställt lite krav som han bryr sig om några dagar sen verkar han antingen glömma eller skita i vilket.
Då drar hjärnan igång igen, är detta vad jag vill leva med resten av livet?
Sen har jag väldiga problem med att han verkade fan så mycket mer nöjd över sitt förra ragg.
Hon var med överallt, presenterades för ALLA, hängde med på familjesituationer, kostade bemärkningsvärda summor varje månad fast de inte ens tydligen var tillsammans.
Jag har typ blivit presenterad då vi råkat springa på de.
Det sätter ju griller i huvudet på mig, för alla vill ju vara någons utvalda, någons speciella som de är stolta över och vill visa upp ändå.
Jag känner att grillarna sätter mitt självförtroende på spel vilket gör mig osäker i mig själv.
Är jag inte fin nog för han?
Duger inte jag att visa upp?
Varför döljer han mig?
Trodde aldrig jag skulle jämföra mig själv med ett random ragg som (enligt han) bara utnyttjade han och han var snäll.
Kan ju även tillägga att hon blev väl typ avslutad då jag kom in i bilden annars hade det säkert pågått än.
Nog om mina kärleksbekymmer och över till livet.
Jag har jobbat som en galning sista månaden, vi har ju haft halloween som är en ordentlig lösgodisperiod.
Lägg märke till period då ingen verkar riktigt veta när det är så kampanjer har pågått i två veckor.
Har en massa bygg inplanerat vilket jag tycker är skitkul dock fick jag lämna ett igår då min äldsta flicka som var barnvakt till övriga fyra åkte på magsjuka så blev snabbt som attan hem och som tur är så har jag fantastiska kollegor som fixar så jag
kommer hem snabbare genom lite övrig logistik på medföljande kollegan🙌.
Är hemma idag för att polera stjärthålet och kombinerar det med mag smärtor så hoppas bara det håller sig där ner så att säga 😉.
Inte ens fått i mig kaffe (men the) så sjukdomskalan ligger på 7/10 iaf.
Hoppas jag kryar på mig snabbt och att inga hemmaboende barn åker på det, inte för länge sedan jag hade tre hemma samtidigt😫.
Sen har ju faktisk jag en show (Mia Skäringer) till söndagen som jag sett fram emot skitlänge så vore ju skittråkigt om jag inte kan gå.
Har även en ullaredsresa inplanerad i början på december så snart får jag lite kul hoppas jag.
Hösten har varit ovanligt lugn utan påhitt och fester.
Bara sjukdom, återhämtande och mys med kärleken.
Det är dock absolut inte det sämsta😘.
Vabbar
Har hört att det tydligen ska vara såååå mysigt att vabba.
Sådana ord kommer bara från människor utan barn eller med fejksjuka barn.
Vabba sjuka barn är INTE mysigt.
En i lättare feber som är soft o sover, visst.
Två med feber som är vakna, nope.
Tre med feber/maginfluensa, känns som kollektivt självmord är ett alternativ.
Men man får ju inte mer prövningar än man klarar av så bara bita ihop, knapra alvedon o pepparkorn kombinerat med en överdos kaffe så är man en riktigt djävla bullmammma som myser bort sjukdomarna😅.
Fast självklart ser det riktigt mysigt ut i rätt vinkel😉.
Over and out
Kôss mä😘
Goddag mina kära stalkers 😉.
Så dags att uppdatera livssituationen lite.
Nu har det hänt en hel del i livet.
Har haft en drastisk svacka med svåra beslut, oväntade vändningar och förvånansvärda tålmodiga vänner.
I nöden prövas vännerna har verkligen aldrig vart så sant som denna gång.
En speciell vän ställde upp vid dygnets alla tider genom att lyssna, köra och utfodra mig.
Så tacksam för min fantastiska valda familj.
Familj är givetvis vännerna man väljer😘.
Under denna svåra tid dök även en oväntad snygging upp som ett trollslag.
Ren slump egentligen att han var i bilen, de hade platser över så chauffören ville ha med oss på nåt varv, att jag inte hade hunnit åkt från stan än.
Åkte sedan till kil och berättade för min vän att jag såg riktigt knullbart material i fordonet 😂😂😂.
Ödet tror jag stenhårt på.
Så med lite stalkingskills och frågor fick jag fram hans namn o la till han på fb.
Han accepterade och samtalet drog igång.
Hittade dock lite komplikationer i starten men valde att överse det då han verkar vara en egen sort av sitt släkte.
Så nu sitter jag här med fjärilar i magen och kärare än någonsin.
Nackdelen med detta är osäkerheten och alla skador man dragit på sig i forna relationer.
Ibland bär man på en djävligt tung ryggsäck (kanske därför ryggvärken vägrar ge med sig)
Är han pålitlig?
Vill han samma sak?
Vart leder det i längden?
Kastar jag bort min tid?
Kan vi få ihop våra livspussel till en vardag?
Hur djävla svårt ska det vara att bara njuta av nuet och leva???
Har även lite olika åsikter om vänner och familj.
Jag vill ha det överstökat snarast möjligt för tycker det blir mer o mer spänt ju längre det går.
Tänk om de inte accepterar ens val av partner och vill fucka upp allt då är det inte kul om det gått för lång tid.
Han säger att det hinns eller om han helt enkelt skäms för mig.
Jag är väl kanske inte det optimala valet alla gånger, 39 årig 5 barns mamma.
Givetvis är jag både trevlig, snäll och har fast jobb med körkort.
I dessa kretsar är jag fan rena kapet😂.
Så nu pendlar jag i humöret, håller tillbaka tårar då jag bara vill falla ihop och samtidigt inte vill annat än att vara i hans armar.
Han är absolut livspartner material så varför ska allt ifrågasättas.
Har även gamla relationer som envisas med att höra av sig.
Vad gör man med liknande?
Vill ju inte blocka men känner inget behov att ha kvar säkerhetslinor heller.
Borde man inte vara glad för andras lycka och dra sig tillbaka självmant?
Försöker även njuta av semester, är inne på vecka 3 idag.
Har haft en tripp till Norge med bad och fiske som vanligt.
Nu är det invänjing till vardagen igen för mina små hjärtan.
De har haft sena kvällar, sena morgnar och ganska fria tyglar så en del att rätta till.
Men snart drar äntligen vardagen igång igen.
Så det är nog allt för denna gång.
Vill/behöver/önskar
Detta inlägg är inte lämpligt för barn under 15 eller känsliga människor då språket och filter är borttagna TOTALT😉
Ibland funderar man för mycket över detta speciella gällande kärlek.
Försöker undvika att bli desperat men känner faktiskt att min tid borde komma.
Du vet kärleken, att man är på någons tankar det första på morgonen och det sista på kvällen.
Godmorgon-godnatt sms😍.
Fjärilar i magen, hångel så hjärnan får syrebrist.
Har nu vart singel i typ 3 år.
Testat badoo, tinder, några singelsidor på fb och sist men inte minst en fix-up av en gemensam kompis- kollega för mig.
Det enda dessa sidor ger är en djävla massa kuk/ligga och besvär.
Har lagt ner allt några gånger för ligga är FÖR lätt att få.
Behöver inte vara så aktiv som tjej för det utan lägg ut din snap på lämpliga ställen eller så hör "gamla" kk av sig (på messenger/sms/snap) oberoende.
Tydligen så ligger man inne med grymma skills i bingen som gör att minst 2 år är det värt iaf att fråga om "mys"😂.
Sista besvikelsen kom nu för ärlighet är A o O i alla relationer för mig oberoende om det är kk, vänner, förhållande eller WHATEVER.
Jag är alltid ärlig i mina syften, berättar vad jag söker och speciellt vad jag inte söker så det är väldigt lätt att INTE missförstå.
Så känner du tveksamheter berättar man det o inte bara väntar ut läget eller ännu värre undviker ämnet och ignorerar.
Funkar om man vill få fan eller ett eget blogginlägg 😂😂😂.
Tid är nåt jag har gott om men inget jag lägger på vad som räknas som obetydliga relationer som varken ger framtidshopp eller att man är överens om grundläget.
Så nu lägger jag då hellre tiden på den vansinnigt heta kk som jag har givande samtal med, grym sex och ärlighet oberoende om det sårar och inte bara är svar man vill höra.
Nog om mitt sexliv eller relationsstatus.
Work Work
I övrigt så är jag i tapetseringstagen och försöker återgå till jobb som vanligt.
Ska iväg på lite "ovanlig" jobb till veckan, eller samma jobb som vanligt men en bra bit hemmifrån.
Kollade hotellet o upptäckte att hotellet ligger 1 km från kungens kurva.
A DREAM COME TRUE..
Har haft våta drömmar om detta Ikeavaruhus, så bristen på kärlek ger mig schysst payback i form av Ikea.
Bara hoppas man hinner klart i human tid på tisdag så man hinner.
Sjukdomar för ALLA... (budgivning pågår).
Bakterier o virus verkar hittat hit FÖR MÅNGA GÅNGER NU.
Ganska trött på sjuka barn, sjuka mamman och mediciner i allmänhet.
Aktiva tanter, ellllllerrrrr???
Tänkte börja träna igen men det ligger på planeringsstadiet.
Kanske det jag ska fokusera på och acceptera läget att jag inte är något flickvänsmaterial.
Självständiga kvinnor BEHÖVER tydligen inte någon man.
Vi bara vill ha o ha 😂😂😂.
Utmattad deprimerad tant.
Hallå där, sjukt länge sen.
Känner att jag behöver skriva av mig lite.
Som de flesta av mina närmsta vet så har jag nu varit hemmagående en längre stund.
Mina sociala skills är begravda.
Har även uppkommit lite lättare ångest men tror att jag hann söka innan det slog över.
Diagnosen är utmattnings depression.
Det tog ett väldigt tag för mig att förstå att det var i psyket som problemet låg.
Var sjuk och sjuk och sjuk blandat med enorm värk och inflammationer på olika ställen i kroppen.
Så mediciner, smärtlindring o penicillin har avlöst eller kombinerat varann.
Mina värden var antingen skyhöga eller bottenlåga.
Ingen mellanting någonstans utom jag som bara försökte flyta med.
Har känt mig okej ändå, bara att det tärde på psyket o aldrig veta varför min kropp bröt ner sig själv.
Trodde till slut jag var döendes när man bara fick tider o inga specifikationer vart eller vem på vårdcentralen som man skulle till.
Till slut knäcktes jag efter 3 penicillinkurer på en månad så jag bara grät o grät o vägrade gå ut eller släppa nån in.
Slutade sova klokt lång stund innan det och sömnlösheten, aptiten och oron gjorde mig lättare knäpp.
Sökte på akutpsykiatrin och blev erbjuden plats och medicinering.
Mina barn har jag fortfarande en hel del men behöver de för rutinen.
De gör min vardag värd att leva❤️.
Utan barnen går jag inte utanför dörren om det inte är något jag måste som tex rehab i Karlstad eller köpa ägg eller bröd.
Älskar de och nattningen är fortfarande bäst😂.
Mina sociala skills är försämrade rejält utav den enkla anledningen att det är inte värt det.
Kan gå ut o umgås men för mycket människor ger mig ångest (lättare torgskräck).
Totalt inte lik mig, jag vet.
Men när man blir helt slut psykiskt i flera dagar efter umgänge med flertal människor så känner jag att lugnt o stilla är min melodi.
Självklart har jag bra dagar då det fungerar bättre och jag även har energi för nåt extra men just nu spar jag de depåerna för att orka det extra med barnen som tex simhallen med de.
Jag har små fiskar i vattnet, så stolt över dom.
Har nu gått hemma i 1,5 månad och har en månad till sjukskrivning.
Hoppas få återgå till mitt jobb halvtid så jag kan vara tbx heltid vid nyår.
Är så lycklig för att jag har mitt jobb med mina underbara kollegor som hör av sig bara för att kolla hur jag mår, fan mer än vad en del kompisar gör.
Är det som gör att jag ser framåt och har något mål att kämpa mot.
Tänkte försöka tvinga ut mig lite mer nu och även försöka röra mer på mig.
Behöver ljuset och energin.
(Är nog bara tur att jag inte fått hemorrojder efter allt sittande).
Så ser ni mig smyga omkring så beror det på att jag lapar d vitamin.
