Skon klämmer
Tjena mittbena.
Har nu haft semester i några veckor.
Det har varit väldigt frustrerades då jag inte vetat vad som gnagt mig.
Men efter lite funderande denna helg så har jag nog kommit på vart skon klämmer.
Jag brukar jobba mycket och när jag inte gör det så har jag barnen.
Mycket tid går åt till mitt privata liv vilket gör att vänskaper sätts på prov.
Trodde jag hade mer vänner än vad jag tydligen har.
För hur som så är det ingen som tänker på mig när jag är ensam.
Kanske beror det på att de tror jag har annat för mig eller att jag inte kommer på tankarna till någon.
Lite tragiskt och väldigt jobbigt att inse att man bara duger till planerade dagaktiviteter.
När man hittar på impulsiva, plötsliga infall/bjudningar på kvällstid så existerar jag inte längre.
1 har frågat om jag vill med o dricka öl på 10 dagar.
Då efter påpekande att de aldrig hör av sig längre.
Känner att det är tråkigt att min personlighet tydligen är tråkig och ovärdig att umgås med annat än barn och dagshäng.
Trots detta faktum att jag har humor, bjuder på mig själv och kan äta med kniv och gaffel SAMTIDIGT.
Så har tyvärr kommit på att min lättare svacka beror på mina förväntningar på omgivningen.
Än en gång ett bevis på att ensam är stark och folk anser mig vara kall och bitter.
Alla människor borde vara kallare och bittrare så skulle vi slippa gå på så mycket besvikelser.
Utan förväntningar och förhoppningar så borde dock livet vara djävligt tragiskt med så hitta balansen där är nog inte det lättaste.
Men jag tror också att vi lever för att utvecklas och lära oss av livet, besvikelser, upp och nergångar.
Är nog ganska lätt att bli ödmjuk om man tror på människors utveckling.
Men hur länge är det värt att kämpa för alla människor, vart sätter man gränsen för vilka som är viktiga i just DITT liv.
Alla kommer ju o går i olika faser i livet.
Men ensamhet är nog den absolut tråkigaste fasen av de alla.
Du vet när man känner sig ensam trots att man har alla ett samtal bort.
Har även funderat mycket på kärlek.
Jag träffar folk, eller gjorde för just nu har jag lagt det mesta på hyllan.
Känner att det är så mycket falskhet där då ingen vågar vara raka o ärliga utan bara väntar ut, antingen att du ska fjäska eller låta det rinna ut i sanden.
För har träffat ett par intressanta men när de anser att ens svagheter är roligt att driva med då klipper jag direkt.
För mig så är målet i relationer att bygga varann, trygghet, ödmjukhet, attraktion, saknad, önskan/behovet av att prioritera varann och förhoppningsvis utvecklas ihop.
Sen så har jag en annan undran.
Vart i HELVETE är världen på väg.
Vi lever i år 2017.
Fortfarande har vi människor (speciellt jag) i omgivningen som dömer relationer och manliga och kvinnliga könsroller.
Exempel: Tar ju givetvis mig själv som exempel och reaktioner på det.
Jag föredrar yngre inget krav men oftast det som attraherar mig.
Älskar sex och är inte dålig på det.
Vilket gör att jag ligger med män ofta/alltid yngre.
Detta döms ofta av min omgivning som att jag raggar lammkött, är lösaktig och de får passa sina söner.
Tycker dessa förutfattade meningar är ganska tragiska för när en man är 15 år äldre än kvinnan (min gräns både upp o ner) så är det ingen som ens höjer på ögonbrynen.
Jag tar även män till hotellrummet när jag ligger ute på jobb, (inte alltid men ibland) försöker dock ha en fast kk på vissa orter.
Hur fan kan det komma sig att på år 2017 finns det fortfarande så trångsynta människor som anser att kvinnan inte är jämställd med mannen.
För rätt logiskt borde kvinnor ha samma rättigheter att utnyttja sex och relationer utan hänsyn till att bli kallad lösaktig, slampa och hora.
Börjar förstå varför extrema feminister finns, de kämpar för våra rättigheter att vara jämställda kvinnor.
Tycker dock att de överdriver lite när alla män är dåliga och värdelösa.
Det kommer ju inte ge oss den jämställdhet vi är ute efter heller.
För seriöst när dina nära till och med dömer vad fan gör inte okända då.
Så tack för ordet.
Nu är mitt hjärta lättat så nu ska jag fortsätta dricka öl på en söndag för jag skiter i alla andras åsikter.
JAG älskar mig och min personlighet med fel och brister.
Som jag sagt förut jag ÄLSKAR lika mycket som SKITER i vilket.
Har nu haft semester i några veckor.
Det har varit väldigt frustrerades då jag inte vetat vad som gnagt mig.
Men efter lite funderande denna helg så har jag nog kommit på vart skon klämmer.
Jag brukar jobba mycket och när jag inte gör det så har jag barnen.
Mycket tid går åt till mitt privata liv vilket gör att vänskaper sätts på prov.
Trodde jag hade mer vänner än vad jag tydligen har.
För hur som så är det ingen som tänker på mig när jag är ensam.
Kanske beror det på att de tror jag har annat för mig eller att jag inte kommer på tankarna till någon.
Lite tragiskt och väldigt jobbigt att inse att man bara duger till planerade dagaktiviteter.
När man hittar på impulsiva, plötsliga infall/bjudningar på kvällstid så existerar jag inte längre.
1 har frågat om jag vill med o dricka öl på 10 dagar.
Då efter påpekande att de aldrig hör av sig längre.
Känner att det är tråkigt att min personlighet tydligen är tråkig och ovärdig att umgås med annat än barn och dagshäng.
Trots detta faktum att jag har humor, bjuder på mig själv och kan äta med kniv och gaffel SAMTIDIGT.
Så har tyvärr kommit på att min lättare svacka beror på mina förväntningar på omgivningen.
Än en gång ett bevis på att ensam är stark och folk anser mig vara kall och bitter.
Alla människor borde vara kallare och bittrare så skulle vi slippa gå på så mycket besvikelser.
Utan förväntningar och förhoppningar så borde dock livet vara djävligt tragiskt med så hitta balansen där är nog inte det lättaste.
Men jag tror också att vi lever för att utvecklas och lära oss av livet, besvikelser, upp och nergångar.
Är nog ganska lätt att bli ödmjuk om man tror på människors utveckling.
Men hur länge är det värt att kämpa för alla människor, vart sätter man gränsen för vilka som är viktiga i just DITT liv.
Alla kommer ju o går i olika faser i livet.
Men ensamhet är nog den absolut tråkigaste fasen av de alla.
Du vet när man känner sig ensam trots att man har alla ett samtal bort.
Har även funderat mycket på kärlek.
Jag träffar folk, eller gjorde för just nu har jag lagt det mesta på hyllan.
Känner att det är så mycket falskhet där då ingen vågar vara raka o ärliga utan bara väntar ut, antingen att du ska fjäska eller låta det rinna ut i sanden.
För har träffat ett par intressanta men när de anser att ens svagheter är roligt att driva med då klipper jag direkt.
För mig så är målet i relationer att bygga varann, trygghet, ödmjukhet, attraktion, saknad, önskan/behovet av att prioritera varann och förhoppningsvis utvecklas ihop.
Sen så har jag en annan undran.
Vart i HELVETE är världen på väg.
Vi lever i år 2017.
Fortfarande har vi människor (speciellt jag) i omgivningen som dömer relationer och manliga och kvinnliga könsroller.
Exempel: Tar ju givetvis mig själv som exempel och reaktioner på det.
Jag föredrar yngre inget krav men oftast det som attraherar mig.
Älskar sex och är inte dålig på det.
Vilket gör att jag ligger med män ofta/alltid yngre.
Detta döms ofta av min omgivning som att jag raggar lammkött, är lösaktig och de får passa sina söner.
Tycker dessa förutfattade meningar är ganska tragiska för när en man är 15 år äldre än kvinnan (min gräns både upp o ner) så är det ingen som ens höjer på ögonbrynen.
Jag tar även män till hotellrummet när jag ligger ute på jobb, (inte alltid men ibland) försöker dock ha en fast kk på vissa orter.
Hur fan kan det komma sig att på år 2017 finns det fortfarande så trångsynta människor som anser att kvinnan inte är jämställd med mannen.
För rätt logiskt borde kvinnor ha samma rättigheter att utnyttja sex och relationer utan hänsyn till att bli kallad lösaktig, slampa och hora.
Börjar förstå varför extrema feminister finns, de kämpar för våra rättigheter att vara jämställda kvinnor.
Tycker dock att de överdriver lite när alla män är dåliga och värdelösa.
Det kommer ju inte ge oss den jämställdhet vi är ute efter heller.
För seriöst när dina nära till och med dömer vad fan gör inte okända då.
Så tack för ordet.
Nu är mitt hjärta lättat så nu ska jag fortsätta dricka öl på en söndag för jag skiter i alla andras åsikter.
JAG älskar mig och min personlighet med fel och brister.
Som jag sagt förut jag ÄLSKAR lika mycket som SKITER i vilket.
Dating in real time
Har ju som sagt varit singel ett tag med några avbrott.
Försöker vara aktiv på dejtingsidor typ badoo och tinder.
Även nån singelgrupp på fb.
Det borde ju vara lite överlag ganska många därute.
Men det verkar som att detta cybersamhälle gör att folk i första hand söker knulla.
Inget fel på det, ligga är trevligt men tycker de som söker kärlek har blivit för oseriösa.
Har vi blivit för kräsna när vi får mycket uppmärksamhet och djävligt mycket valmöjligheter.
För från att gå till lokala puben till eventuellt slå på stort och dra till närmsta storstad så har vi helt plötsligt typ hela världen som spelutrymme.
Det är mycket snyggt därute men hur stor är chansen att vi hittar ett kap som faktiskt inte snackar skit, vill träffas irl och det går att bygga en framtid med?
Kraven är stora för framtiden.
I dagen stressade samhälle så har vi inte bråttom att hitta kärlek men nog fan blir man frustrerad när någon kastar bort ens tid för att inte egentligen vara intresserad av en relation utan bara vill skicka snusk.
Vart kommer detta behovet från män att ta kort på kuken och dela med sig av den till alla brudar som vågar svara?
No offence men den är inte så speciell, nog för att den blir ganska delaktig i relationen men sällan den blir en dealbreaker för eventuell träff.
Störrre risk att din välvillighet att visa "the goodies" gör det.
Har snackat med en nära vän om att driva tbx.
För alla män VILL tro/höra/veta att deras är stor.
Om man skulle köra upp en linjal gärna avbruten så det ser djupare ut och fråga; men resten då, ska halva grottan vara tom med den lilla?😂.
Elakt jag vet men VA FAN!!!
Jag personligen försöker hålla lite interna regler.
6 veckor.
En irl träff inom 6 veckor från kontakt.
Har man inte lyckats få ihop en date innan dess så är man helt enkelt inte så intresserad.
Hur ska man då lyckats träffas regelbundet om man inte ens får ihop en kaffe liksom.
Sen så har ju jag en sak som brukar skrämma slag på vilken härdad man som helst.
Eller rättare sagt 5 saker i form av flickor.
Japp 5 barns mamma med en extra bonus (totalt 6 flickor då) så även mormor till 2 små.
Jag skulle aldrig dölja eller ljuga om en sådan sak för barnen/familjen och vänner är stora delar av mitt liv givetvis.
Mina krav/önskemål är:
Singel 😂
Om du gillar att göra mig svartsjuk = dra åt helvete för osäkerhet är plågsamt.
Allt ska INTE prioriteras före mig.
Köttätare.
Inte totalt hälsofreak. (Jag gillar godis,chips o dricka).
Kan ta en passande impulsresa bara för att man kan eller vill.
Njuta av att bara finnas.
Inte anse att materiala saker är viktigare än tid.
Vill givetvis ha livskvalité men inte så det tar all tid från livet.
Du ska även ha en hjärna med värderingar och moral.
Drogfri men kan ta en fest ibland och även en öl på kvällen bara för att det är gött.
Du måste älska sex gärna mer än vanilj.
Vill tro att de ska vara över 180 men händer att de är 170 no Big deal.
Jag är inte flyttbar eftersom jag har ett bra samarbete med mitt ex och barn i skolåldern.
Så han måste var flyttbar.
Föredrar oftast även yngre män men egentligen inget krav, viktigare är vad som finns mellan öronen fortfarande inte i byxan.
Tror jag fått med mina krav så känner du eller vet du nån som passar känn dig fri att match make.
Skriv inläggstext
