Virripedia

Känner ofta att ingen lyssnar, du vet riktigt lyssnar för att försöka förstå.

Vill de inte förstå eller orkar de inte?

Har varit hos psykolog här på Gotland men eftersom de inte klarar av mig eller jag inte klarar av vissa behandlingsmetoder ger de upp.

De måste ju förstå att jag behöver fungera hyfsat normalt trots behandlingar.

Kan inte bryta ihop totalt.

Livet har sugit och är fortfarande på hugget.

Vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen.

Jag är 35 år, outbildad, utan fast långsiktigt jobb.

Dock självförsörjande med sisådär resultat. 

Just nu närmar det sig en situation där jag kan sälja min kropp till rätt pris.

Det är jobbigt när man inte har råd med alla räkningar och inga privata skulder.

Jag har full koll men svårt att åtgärda problemen just nu.

Allt verkar ju ligga på mitt ansvar, jag får låna och få ihop det som går.

Kan man kräva att partnern drar in en viss summa i månaden annars får de hitta annat?

När de drar in mindre än de kostar själva så de inte har möjlighet till att hjälpa till med övriga utgifter är det inte kul.

Nog för att man ska satsa och offra lite för kärleken men till slut när det alltid går back då börjar man fundera.

Trött på att känna mig ensam ansvarig om allt.

Om man kanske skulle bryta ihop totalt o låta socialen ta hand om allt.

Men känns som det jag har är alldeles för stor insats.

Barnen, hemmet, jobbet, bilarna och familjen är inte värd att låta någon/något komma emellan. 

Bara göra som vanligt.

Bita ihop.

Resa sig.

Borsta av sig.

Gå vidare.

Sen att komma över det är en helt annan sak.

Insidan är fylld av ärr efter svåra tider.

Men inte fan dör jag av det.

Vänta glömde nästan.

Jag har satans djävla tandvärk också.

Gör skitont jämnt.

Och för att utöka utgifterna har fitt torktummeln pajjat också.

Så ge mig ett bud och jag är din.