Virripedia

Har varit ganska upptagen med min egen smärta, hälsa och psyke en längre tid.

Men sedan i sommeras har mina nära vart allvarligt sjuka.

Min systerson fick lymfcancer men det har gått fantastiskt bra, lyckan i familjen är oändlig. 

Lyckliga avslut i cancer känns som sällsynta då vi haft flera som avlidit i spridd cancer.

Så över till sorgen och historien om min älskade mamma.

Det började vid påsk då hon hade smärtor i magen.

Utredning påbörjas överallt för de misstänkte äggstockscancer.

Sen blev det koloskopi där de även hittade i tarmen.

Hon samlar enorma mängder vätska i buken.

Allt tar lång tid för de hittar tydligen i äggstockarna, tjocktarmen och även bukhinnan.

Hon hamnar på sjukhus några gånger under tiden utredningen pågår för tömning av buken och försöka få behålla näring.

Under dessa månader förlorar hon 25 kilo så orken, muskler och energin försvinner.

När utredningar är klar blir diagnosen stadium 4 cancer. 

Så vi förstod att detta var det som kom att avsluta hennes liv. 

Men hon påbörjar cellgiftsbehandlingar.

2 dagars behandling varannan vecka, dagarna efter var hon mycket påverkad av olika biverkningar. 

Jag försökte komma hem till mamma så mycket jag kunde under behandlingarna och dagarna efter. 

Det var en hel del åkande och planerande för att få ihop tillvaron hemma även när jag var i Norge. 

Som tur är så har jag bra stöd ikring mig och barnens pappa bodde hemma hos mig så barnen inte skulle påverkas så mycket.

Vecka 41 åkte jag till mamma på tisdag då hennes vän hade fått iväg mamma till blodprovstagningen.

Onsdagen är det näst sista cellgifterna på denna kur.

De ifrågasätter hennes ork då proverna var lite tveksamma.

Mamma ville ändå för hon ville bli klar med denna kuren. 

Torsdag var det dags för sista.

Allt genomförs enligt planeringen.

Mamma är lite mer trött än vanligt men annars märktes inget anmärkningsvärt med hennes skick.

Vi ringer barnen på FaceTime och mamma beslutar att hon nu vill med hem till filipstad för att träffa barnen efter CT-röntgen på måndagen den 17:e oktober.

Jaha och vi som hade tänkt överraska henne på hennes födelsedag den 20:e😂.

Men men det besluts att vi åker hem på måndag och tillbaka på torsdag så även hennes vänner får fira henne på födelsedagen. 

Ödet ville annat. 

Söndagen den 16:e oktober är en dag som aldrig kommer glömmas av mig. 

Jag gick upp kanske 10 minuter efter mamma och hittar henne på knä framför soffan.

Hon hade svimmat av men var nu vaken igen men mycket yr.

Jag lyfte upp henne till sittande ställning i soffan. 

Hon orkade inte sitta då det bara snurrade och hon hade svårt att andas.

Jag ringer hemtjänsten så de får komma och ta en koll på henne. 

Direkt hemtjänsten kommer ringer jag ambulans för det blir svårare och svårare för mamma att andas. 

Jag sitter med mamma för att försöka lugna henne och andas lugnare. 

Mamma säger några gånger att nu kommer jag dö. 

Nej såklart du inte gör, snart kommer hjälpen svarar jag.

Man vill ju försöka vara positiv.

Jag ser ambulansen från balkongdörren så går fram för att vinka till de och säga att de kan ta med syrgas direkt. 

När jag vänder mig om ramlar mamma ihop på soffan med orden 

-Nu dör jag.

Sen kommer blod ur näsa och mun. 

Jag bara flyttar undan bordet och tar en stol o sätter mig i köket så jag ser allt.

De hittar ingen puls så de påbörjar HLR.

De ringer in mer hjälp så i slutändan var det tre ambulanser, en räddningstjänst och till slut kommer ambulanshelikoptern. 

Det ska sättas nålar, få fria luftvägar och det sätts på elektroder överallt.

De kämpar på och jag ringer två av mammas närmsta vänner. 

Känner att detta kan jag inte hantera själv. 

De kämpade ordentligt men det var helt stilla.

Efter 40 minuter var det en läkare där, vart han nu kom ifrån🤔.

Han dödförklarade min lilla mamma.

Han hade en ultraljudapparat med sig och konstaterade att det var massor av vätska runt hjärtat så hjärtat orkade helt enkelt inte mer. 

Jag trodde aldrig att jag skulle se min mamma dö men är väldigt tacksam att jag var nära när hennes tid var kommen. 

Min pappa kom också för att stöda mig då det dröjde 2,5-3 timmar innan fonus kom och hämtade kroppen. 

Jag bestämde mig för att åka hem och prata med alla mina barn samtidigt. 

Det var en enormt tuff resa hem men jag ville berätta för de själv.

De hade ju väntat på mormor som skulle komma på måndag eftermiddag.

Kommer hem och de frågar efter mormor men de förstår att nåt är fel.

Sätter ner alla och berättar vad som hänt och sorgen är enorm i vårat hus. 

Vi beslutar att alla får vara hemma och vi ska gråta så mycket vi behöver och prata mycket med varann. 

Försöka hitta lyckan i gamla minnen.

De dagar som gått sedan dess har vart stressiga, hårda och deprimerande.

Jag väntar fortfarande på att hon ska ringa, jag saknar hennes röst, all hennes närvaro.

Livet är tomt utan mamma, jag funderar ofta på hur lång tid det ska ta innan jag pratar om henne som förr. 

Men snart är allt klart i hennes lägenhet, det har vart jobbigt att ta hand om alla hennes ägondelar men jag är glad för allt hon gjort för mig så självklart ordnar jag allt efter henne. 

Nästa gång kanske jag delar med mig av begravningen men nu orkar jag inte mer.

Tack för att jag kan skriva av mig i denna blogg oberoende om någon läser.