Virripedia

Idag är en dag då allt är svart.

Har varit sur ända sen igår kväll och vaknade i samma skick.

 

Just därför känns det som prövningarna är hårdare än vanligt.

Min yngsta har kommit in i ett trots som inte är kul någon dag i och försig.

Hon vägrar ge sig utan kan tjata HELA dagar om samma sak FAST svaret alltid blir det samma.

Gapar och skriker när hon inte får som hon vill.

Och hon är envis, mycket envis, fast som tur är så är jag envisare.

Är stenhård på regler men man känner ju att desto senare på dagen det blir desto snabbare ökar tonläget.

 

Längtar efter lite barnledigt på fastlandet.

Blir ifs ganska jobbig resa då jag som vanligt ska försöka hinna med allt och alla...

Men oftast är det värt det ;)

 

Och nu ska jag ha ännu en unge, fattar inte vad fan jag tänkte.

Varje dag tänker jag på mitt beslut och konsekvenser av det.

Jag hade 4 veckor på mig att göra vanlig abort (efter det positiva graviditets testet).

Fick dock pga mitt skick och tveksamhet möjlighet fram till vecka 18.

Det är nu.....

Nu har jag gått in i vecka 18 så nu är allt försent.

Nu måste jag hitta lösningar och ork att palla detta.

Finns ingen återvändo...

 

Om jag inte är villig att lämna bort några barn men det skulle jag aldrig göra.

Barnen betyder allt för mig fast ibland känns det som jag behöver en paus knapp....

Gäller dock inte bara barnen utan även hela livet.

 

Jag måste ha gjort en del dumheter i livet som inte förtjänar annat,

om det inte bara är jag som är dum och karma inte existerar.

Tror dock fortfarande att människan i sig är dum.

 

Pratade med en vän igår om barndomen.

Jag minns inte mycket av min då jag tydligen förträngt mycket.

Kan inte ens få ihop vart jag bott under vilka tidsperioder.

Och tydligen kommer man mest ihåg olyckliga tider och förtränger de lyckliga.

Jag kommer ihåg en lycklig dag från början tills jag var typ 18.

Det var en jul som jag fick barbie med barn, skidor och pulkor...

Hade önskat mig det jättelänge och fick det till jul...

Då måste jag varit typ 7-8 år gammal.

Vi bodde då i ett tre familjs hus.

Det nästa jag kommer ihåg i samma hus är att fönstret i dörren krossas och min bror och jag gömmer oss under sängarna, för in kommer mammas våldsamma ex som är full och gapar och skriker.

Börjar kasta möbler kring sig då han inte hittar mamma (hon är hos grannen).

Grannarna hör väsnet och går ut.

Exet går ut på gården och polisen kommer.

Sen minns jag inget mer från det.

Förrutom att oberoende vad mamma involverade sig i fick vi alltid bo kvar.

Vad jag minns iaf.

 

Mina barn ska aldrig någonsin få uppleva våld i hemmet...

De ska veta att hemmet är trygg miljö.

Det farligast här är jag och det värsta våld jag använder är om jag skulle lyfta barnen  armarna in på sitt rum eller till skämmspallen.....

Om du bortser från duschen och hårborstningen ;)

 

Jag vet vad jag aldrig skulle utsätta mina barn eller mig för.

Är nog därför jag är så hård på ytan för att släpper du in någon kan du lätt bli nerbruten.

De knäckta är de som får stryk.

Och de tror att de inte är värda bättre....

Kanske därav mitt evigt sökande på något bättre och svårigheten att nöja mig när jag är missnöjd....

Vägrar tro att människan inte är värd lycka och bättre, jämnställdare liv.

Alla måste någongång få uppleva euforia...

 

Jag söker än..........

Kanske kommer den när ens tid är kommen....

Hej.

Jag har förstått att det är mycket frågetecken kring mitt liv just nu.

Men det är inte bara för er utan även för denna familjen också.

Så för att ger min sida av saken innan alla har dömt klart mig så vill jag tala....

 

Min make och jag har lagt in om skilsmässa.

Vi är just nu i betänketiden som är 6 månader då det finns barn involverade.

Önskan om skilsmässan kom från mig.

Vilket inte beror på att jag letar den perfekta mannen eller har nytt.

Det beror på att jag inte orkar längre.

Jag vill ha något annorlunda eller helt enkelt att om jag ska vara ansvarig för ungeför 90 procent att tillvaron i familjen så känns det som jag kan göra ALLT själv.

 

Den hjälp jag/vi har fått sedan flytten räcker tyvärr inte för att hålla oss nöjda.

Vi har haft slitiga år med en stor flytt, kolik barn, täta åldrar och ganska tunna inkomster.

Lite avlastning för att ta hand om vuxenlivet hade underlättat.

Lite erbjudanden och nöjen hade varit underbart.

Jag kan lätt räkna på en hand antal nätter jag fått sova minst 4 timmar sammanhängande sömn.

Funderingar, ångest och besvär snurrar i skallen.

 

Vi försöker nog inte besvära för många då jag tack ock lov har underbara vänner som orkar lyssna på mig.

Det är ju tydligen bara jag som har vänner här på ön också vilket vi märkte på Johans 25 års dag.

Men till slut är "råget måttat" ;)

Det måttet kom i slutet på förra året men då började det ljusna sen men det var tyvärr övergående.

Så till slut svalnar tyvärr känslorna.

Det är en mycket hårfin gräns som lätt passeras.

För när allt känns besvärligt så kommer även gammalt upp som man kanske förlåtit men aldrig glömt.

 

Dessutom har något ännu större ställt till tillvaron.

Vilket kan uppfattas som ett försoningsbarn eller ren galenskap.

Det största beviset på att du aldrig kan/ska planera tillvaron.

Jag är altså gravid i vecka 17 nu. (tror jag)...

Tyvärr lite dålig koll på veckorna då jag inte varit på huvud ultraljudet än.

Fick ifs reda på detta i tid (v.7-8) så det hade kunnat vara annorlunda men,

det är ett gemensamt beslut att behålla barnet.

 

Det är även orsaken till att det inte blev en akut flytt i slutet på sommaren.

Johan önskar att vara delaktig under förlossningen och början på bebisens liv.

Även min äldsta flicka har önskemål om att få göra klart högstadiet här.

Men troligen så blir det en stor flytt med bebis igen nästa sommar.

Jag längtar efter mina anhöriga och några gamla vänner.

Gäller bara att hitta boende för en ensamstående mamma med 4-5 barn.

Antalet beror på min äldstas beslut om vart hon vill fortsätta bo.

Hon är trött på småsyskon :(

 

Jag vägrar försätta mig i något i väntan på bättre.

Så seriösa sökandet börjar vid jul.

Annars bor jag fan hellre kvar här för det går att leva här även om jag inte är lyckligaste personen på ön...

I en perfekt värld skulle alla vara lyckliga men det är nog ingen.

Alla försöker och alla försöker hitta det bästa i tillvaron tills kroppen säger ifrån.

Kroppen är bra mycket mer förståndigare än hjärtat.

 

Fast för att vara lite positiv så just nu lever Johan och jag just nu i harmoni.

Om det beror på hans stora frånvaro hemmifrån eller förbättring vågar jag inte gissa.

Och det spelar ingen roll för det ända som betyder något nu är barnen och våran hälsa...

Vill att de ska minnas sista tiden med "kärnfamiljen" som okej.

Utan bråk, utan tjafs och att livet bara flyter på.

Nackdelen kan ifs vara att barnen inte förstår varför man flyttar isär om det inte blir bättre som ensam.

 

Så nu hoppas jag att ALLA förstår min sida av saken.

Det finns givetvis många sider men trött på eventuella funderingar.

Vill ni veta något så fråga dom det berör och slipp fundera själv.