Virripedia

Trodde jag skulle fixa detta lätt.

Vet ju med mig själv att detta är bäst för mig, trycket över bröstat försvann ju direkt jag hämtade mina tillhörigheter.

Ändå så saknar jag han så sjukt mycket.

Så för att "prata" av mig tänkte jag nu köra ett blogg inlägg som troligen kommer svida.

Jag har träffat en man sedan september/oktober.

Vi började med playdates med barnen då han också har barn.

Sen kom det fram att han var intresserad och jag var ju inte ointresserad iaf.

Så vi körde väl nån myskväll ensamma.

Så flöt det på ganska bra, älskade att vara i hans sällskap, älskade att helt enkelt bara vara med han kände mig bekväm jämnt.

Så självklart blev vi ett par, kära osv.

Detta var i en period i livet som det absolut inte var passandes för jag hade en två veckors arbetsresa till Italien inplanerad.

Jag åker på min resa (självklart) för dessa upplevelse, utmaningar och tillfällen dyker inte upp för ofta.

Han har problem med psyket så hände nåt med exet ( vi kallar henne syster 1) så han börjad tydligen tveka på sina känslor och tog till spriten.

På fyllan är han otrogen med sitt EX SYSTER (kallas syster 3).

Absolut ingen ursäkt.

Första helgen jag är iväg.

Jag har ett speciellt sinne så kände direkt att nåt inte var rätt sista veckan jag var kvar därnere.

Dagen innan jag ska komma hem dumpar han mig över messenger för han orkar inte, vill påpeka att jag inte vet nåt om otroheten.

Jag ringer o han lugnar situationen.

Hämtar mig på lördag som uppgjort, vi äter mat ute innan vi åker hem till han.

Han är knepig men säger absolut ingenting.

På måndagen hör syster nr 2 av sig att jag har skäl för mina misstankar för mannen och syster 3 har strulat och hon tyckte jag förtjänade att veta för ärlighet är viktigt.

Väldigt tacksam för denna människa.

Hade då redan lovat mannen att vi skulle åka till Karlstad på undersökning med ett av hans döttrar.

Så hämtar han och vi börjar prata.

Vi gör som planerat med Karlstad osv.

Pratar, pratar, pratar.

Beslutar att testa.

Ja jag vet, jag brukar inte finna mig i skit men var verkligen jätte förtjust i mannen.

Dock så blir det inte bättre för han vet inget vad han känner och är helt omsluten och fan lätt knäpp.

Han är ganska lätt att läsa av när det inte passar.

Har upptäckt att han är ganska självcentrerad och saknar vuxen respekt för andra människor.

Det håller i två veckor för då vill han helt plötsligt inte vara med på uppgjorda planer men mig så jag flippar (även skriker😧).

Upplyser om att om han tror att jag vågar lämna han ensam en hel helg efter vad han gjort så kvittar det, plocket ihop mina tillhörigheter och lämnar han.

Hans lösning supa till typ 8 på morgonen, återgå till prasslet aka syster 3 för att festa.

Jag får fram väldigt mycket info den dagen från massor av olika källor.

Tror seriöst jag aldrig varit SÅ arg SÅ länge.

Var skit arg, gränsfall att nån skulle fått stryk, men tack o lov så har jag spärrar.

Två dagar senare ringer han och pratar ut.

Vi beslutat att försöka vara kompisar.

Sen blir kontakten tät igen för tydligen faller han igen.

Så vi börjar hänga lite som kompisar och ser väl vart det leder för under denna perioden så har även jag varit tveksam och en annan kille fångade mitt intresse.

Tog snabbt upp kontakt med han direkt jag blev singel.

Nåt vid denna kille som jag fick en löjlig attraktion, han är så djävla het😳.

Så pratar med han och träffar mannen.

Till slut blir mannen och mitt förhållande sexuellt igen och jag känner att jag valde han en gång, kan inte tänka mig att vakna utan han och vill absolut utveckla relationen.

Så vi kör efter att vi pratat och han "förstår" att jag kommer tygla, hålla koll och vara svartsjuk.

Men han vill ju bara vara med mig så...

Ja jo, det höll tills syster 1 förhållande börjar knaka då blir han knäpp o tveksam.

Sen går han emot precis allt vi gjort upp för han bryr sig inte och totalt saknar respekt.

Vill tillägga att han gör detta när jag jobbar.

Han seriöst stannar hemma från jobbet för att umgås med systrarna, alla tre (Patetiskt)

Får reda på allt som vanligt så åker bara dit, plockar ihop mina grejer, förklarar för hans underbara barn att jag tyvärr måste vara hos min katt för han är ensam.

Sen åker jag, kändes inte som nåt fantes att prata om.

Han säger bara det jag vill höra ändå för att visa precis motsatsen.

Så detta är min sida av saken i ganska många detaljer dock inga namn så alt är laglig och svider det så beror det troligen på att nån känner sig skyldig.

Orkar faktiskt inte bry mig för mina känslor räknas också, när fan ska jag få tänka bara på mig???

Jag orkar verkligen inte med att fortfarande älska någon som så uppenbarligen inte förtjänar mig.

Såhär är det att jag älskar och verkligen behöver denna sida.

Denna sida används för att jag ska slippa sitta inne för psykbryt, misshandel eller eventuellt mord i vissa situationer.

Det är här jag släpper ut mig ånga eller bara försöker få distans på saker.

För när tredjepart som bloggen blir och jag får läsa hela situationen så blir det en helt annan vinkel än vad min hjärna tycker o tänker.

Så tillbaka till mig (visst vore det Nice om allt cirkulerade kring mig 😜)

Just nu är jag i en punkt i livet som saker vänder på en femöring.

Tror faktiskt jag håller på att bli galen eller helt enkelt schizofren.

Vissa dagar eller kan nog även gå ner till perioder på en dag vet jag exakt vad jag vill, hur jag ska utveckla det bättre och vad som blir "bäst".

Sen så låter en signal / en tanke / en misstanke och allt bara vänder till tvärsemot.

Nej vänta jag håller inte på att bli galen jag förvandlas till en trotsig 4 åring.

Varför i helvete är det så vansinnigt svårt att sortera 

Känslor från osäkerhet?

Attraktion från ren djävla kåthet?

Framtid från illusion?

Hit från dit?

Hmm så man vara flyter på men då kommer ens egen djävla ångest i stället.

Jag är tyvärr värdelös på spelet.

Vill ha sen inte, vill veta men kanske inte helt, vill leka men samtidigt inte dö ensam.

FUCK FUCK FUCK.....

Kroppen säger ifrån också,

Har haft problem med nedsatt immunförsvar så haft 4 penicillin kurer på 5 månader, men sen kändes det bättre efter italienresan.

Sen så raserades hela framtidsplanerna efter att kärleken har svårt för ärlighet o trohet.

Törnen efter det är totalt krossat förtroende och svårt att känna om det är rätt eller fel.

Då dök en liten flamma upp (tindermatch från den tiden) som attraherade mig sjukt mycket, totalt (barn) förbjudna känslor om allt vore rätt med den andra.

Så nu vill jag allt och inget.

En matchar bra och våra liv är perfekt matchandes och löjligt vuxna men det finns mycket hinder psykiskt.

Hur länge kommer han palla mina lättare korsförhör, tveksamheter och misstankar?

Det är ju funderingar om förtroendet kan 

återkomma och är det verkligen värt det?

Jag är för gammal för att lägga alla ägg i samma korg om korgen läcker så att säga.

Den andra har en "thing" jag faller för men är i ett helt annat livspussel.

Kan nog hålla kvar mitt intresse på ett mer spännande sätt men är det spänning och attraktion jag söker nu?

Dock tror jag att som singel (om det inte blir seriöst förstås) är han min perfekta match till att leda mig vidare mot pålitlighet/förtroende och happy fucking days med roligare tillvaro än ren trygghet.

Som singel hade jag sjukt roligt och det är awsome att sköta sig själv och styra upp sitt livspussel så man inte springer ikring o är lättare galen.

Men risken att förlora en eller annan gör mig också galen...

Nä får prova rehab ikväll.

Varmt bubbelbad, vin, musik, tårar och rensa tankar.

Så den som har lösningen på mina problem, försök att se detta objektivt och ge mig ett svar på alla mina böner.