Comfortzone.
Hallå...
Har funderat nu när hypokondrikaren i mig mal.
Är sjukligt trött och mår allmänt sådär, liksom....
Har kontaktat sjukvården och ska göra en hälsokoll.
Så mina funderingar är,
hamnar man i en speciell comfortzone efter några års förhållande?
För i överlag så är det singlar, de som tycker de är singlar (otrogna), folk som är ute i svängen och människor med oftast sjukligt hälsotänk som defineras som snygga.
Efter 5 års förhållande och omotivationen på topp funderar jag på detta.
Har aldrig under något förhållande blivit så slö eller ovårdsam under så långa sträckor som nu.
Kan ifs bero på omständigheterna.
Har fått 3 barn i relativt hastig följd så såhär länge har aldrig småbarns åren heller varit.
Är aldrig ute i svängen längre.
Går oftast hemma eller bara....
Förhållandet håller sig flytande, knappt.
Kan jag ha blivit för bekväm så att jag skiter i vilket.
Gör inget för att bättra på varken vikten eller hälsan.
Fast jag har gener som knappt borde få avla avkommor.
Man måste investera i sin egen hälsa med tid (som man tar sig), pengar (som man inte har) och motivation som inte finns....
Inte så lätt.
Jag tror att praktiskt taget alla vet vad man ska göra men ingen bryr sig.
Vart hittar man motivation och håller kvar den mer än två veckor?
Hmmm dessa tankar....
Men nu gör jag som vanligt skiter i allt och håller mig upptagen med vardagen.
Så jag kommer dö tjock, sjuk och tidigt....
Hemska tanke.....
Känslan av uppskattning???
Vore något det....
Hejsan.
Länge sen, beror inte på skrivämnen utan enbart på ork och tid.
Har tyvärr efter min senaste graviditet inte återhämtat mig fullt ut än.
Om jag inte är dödligt sjuk eller gravid igen ;) hahaha
Nej men tröttheten och vardagen tar slut på mig.
Trött hela dagarna och däckar på kvällen tills jag lägger mig i sängen, då börjar tankarna snurra...
Tankarna om livet, besluten, ekonomin, framtiden, alla måsten, förhållandet och barnen.
Vad händer, vad kommer att hända, hur kommer allt lösa sig bäst, om det nu någonsin gör det...
Börjar gräva ner mig nu så jag orkar inte umgås med människor, inte ens de jag älskar mest...
Vet inte hur jag ska göra för vill ju inte gnälla och öppna mig för alla.
Det är mycket jobb med 5 barn och ett hushåll.
Tack o lov så har dagis här 25 timmars platser i veckan så det utnyttjar jag.
Givetvis blev det då dyrare men man måste besluta vilka utgifer som är värt det.
Jag klarar inte av att amma och ha 2 småbarn hemma hela dagen.
Så de extra hundralapparna ÄR värt det.
Känner att förhållandet är svårt att reparera.
Vet inte hur jag vill gå vidare än.
Man ska nog hitta sig någon annan för att ta steget fullt ut.
Rädslan att bli helt ensam på denna ö ger mig dödsångest....
Fast jag är ju praktiskt taget ensam.
Johan är hemmifrån måndag till fredag mellan 05,20-18,40, utom oftast tisdagar då de har hemstudier.
Ibland funderar jag på om det vore lättare om han inte vore hemma alls, för det är ju arbete med varje inneboende, tvätt, mat och alltid något skit som inte behagar individerna att plocka upp själva...
Mycket mindre konflikter och tjat för alla inblandade.
För när man är själv då VET man att det är mycket jobb, för du vet att DU ska göra allt.
Mycket mindre psykiskt påfrestande.
Vi har diskuterat att försöka hitta på saker gemensamt,
så vi har lite att göra med barnen och försöka bygga en stabilare grund.
Just nu består grunden av några år och 3 gemensamma barn.
Barnen är inte nog starka för att hålla ihop hela grunden även om de är bra klister....
Längtan efter min nära och kära på fastlandet gnager i mig...
Är dock medveten om att en eventuell flytt skulle vara av mig mycket egoistiska skäl.
Det är jag som vill tillbaka, det är mina vänner och familj som finns over there.
Tror ifs att barnen skulle ha mer kontakt med mina anhöriga än vad vi har med Johans här.
Kan inte förstå att när man bor så nära varann så krävs det inbjudan för att se näsbenet på någon...
Men, men.
Gotlänningar kanske är mer speciella än min uppfostran.
Igår var det morsdag.
Och min illusion som bra mamma blev begraven.
Den uppvaktningen jag hade föreställt mig uteblev.
Ingen frukost, ingen kaffe på sängen, ingen sovmorgon, ingen liten blomma eller efterrätt efter middagen.
Tack o lov så fick jag åtminstonde några teckningar så barnen gjorde väl efter sin bästa förmåga.
Så det är bara att inse att otack är världens lön.
Ska nog börja följa jantelagen.
Tro inte att du är något och absolut inte bättre än någon annan.
Ock om du nu skulle råka vara det så får du fan ingen uppskattning för det.
Så nu är gnällingen och tårarna slut för denna gång.
Dags att slava mer för familjen så jag kan bli ännu mindre uppskattad,
(då jag tydligen inte är värd uppskattning ens en dag i året)...
