Godmorgon
Nu har det som vanligt gått otroligt långt emellan blogginläggen.
Jag har nog undvikit att blogga då det troligen bara blir en massa gnäll ändå😉.
Men idag känns det som att det är dags.
Livet det rullar på som vanligt, för vanligt numera är långtidssjukskriven sedan februari 2019.
Ryggen är fortfarande kvar, höfterna fortsätter låta sig kännas vid sen så börjar jag dra på mig en satans hälsporre igen.
Mina leder är stelare än någonsin och vikten står iaf still numera efter X antal plus kilo sedan aktiveringen minskade oerhört.
Medicineringen verkar fungera ganska bra nu, såvida jag inte gör nåt över "vanligt".
Har upptäckt att det tar dagar för kroppen att återhämta sig efter nåt roligt.
Igår utmanade vi kroppen med ett besök på Lesjöfors museum och tog även Trollstigen.
Trollstigen var tuff😳.
2 timmars promenad sen en tur genom museumet.
När jag väl vågar slappna av i kroppen försvinner funktioner så benen går inte att lyfta mer än små steg.
Finns ingen bålmuskelatur som orkar genom smärtan.
Barnen har blivit riktiga undersköterskor här med att få upp mina ben ergonomiskt i sängen/soffan och även hur man hjälper upp mig i sittande ställning.
Hade du sagt till mig när jag var 30 år och tog smärtstillande för att orka med dagarna,
-lyssna på din kropp nu för när du är 40 år kommer dina barn få hjälpa dig till vila och återhämta dig hade jag bara skrattat högt åt dig.
Helt sinnessjukt vad man blir bitter när man tänker på vad man borde gjort.
Livet är tufft och fullt av motgångar men man måste försöka hitta guldkornen i alla situationer.
Även om man inte tror det så är jag helt övertygad om att allt har en mening och att man är född in i världen med ett enda uppdrag och det är att inte ångra nåt när man ska dö/ens tid är kommen.
Kommer behövas många mer timmars terapi än för att jag helt ska acceptera den situationen.
Men har åtminstone kommit över känslan att vara värdelös iaf så är på bättringsvägen.
Jag lyssnar numera på ljudböcker och är inne på Johannes Hansen med tough love.
Det är en bok som verkligen drar igång hjärnan.
Han övertygar människor att ta tag i saker och klämmer på känsliga punkter.
Han har rätt, jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska hitta min motivation, jag vet inte vart man startar, jag är rädd...
Men allt är faktiskt upp till mig.
Jag funderar och funderar så har ju hittat några mål men tyvärr så är inte motivationen där än.
Jag känner än att det är för mycket att offra för att komma igång än.
Mina mål är kanske bara bäst för mig just nu så när jag kan få in allt i vardagen har jag målen uppsatta.
Det finns alltid människor som behöver motivation och en push i rätt riktning men just att orka och tåla tillsägelsen är tuff.
Cellförändringar:
Gjorde ett cellprov som jag tack o lov gör regelbundet.
De hittade förändringar och hpv virus.
Ska in på tisdag för vidare utredning/undersökning.
Har försökt att hålla negativa tankar undan ett tag nu men kan enligt erkänna att jag börjar bli nervös.
Fast även om det skulle bli ett negativt resultat så har jag tack o lov inte gått mer än 2,5 år sedan sista kollen.
Borde inte hunnit bli något dramatiskt men det är klart att cancer tankarna finns där.
Är så tacksam att vaccinationen för hpv virus ingår i vaccinationsprogrammet numera.
Det borde göra att mina flickor har minimal risk att drabbas.
Så just nu är jag ändå tacksam att jag går och står.
Skulle dock vilja gå lite längre utan smärta men man kan inte få allt här i livet...
Vill ha mer heta sommardagar att njuta på stranden med mina 💗.
Så ta hand om er och håll avstånd.
(Människor är ganska äckliga😉)
