Virripedia

Men hur som helst, jag går fortfarande sjukskriven för ryggen.

Just nu heltid fram tills 5 september, dock så anser försäkringskassan att jag är frisk sedan dag 180 vilket var 17 augusti. 

Jag ska ner på ett möte idag med arbetsförmedlingen och försäkringskassan för att de ska bedöma hur de ska få mig ut i arbete igen. 

Tycker det är fantastiskt att de försöker få bort mig från försäkringskassan för att bli inskriven på arbetsförmedlingen med handikappkoder altså förhinder för att kunna jobba?

Är inte arbetsförmedlingen till för att vägleda i jobbsökandet, inte en förvaringsplats för sjuka som försäkringskassan inte känner för att "försörja" längre?

Jag har insett att i svenska samhället så är allt väldigt ologiskt...

Jag tänker dock vägra inskrivning för då är det ju som att jag erkänner mig arbetsför och oberoende deras beslut och åsikter så är jag verkligen inte det.

Jag går varje dag med smärtor och kämpar för att orka uppfylla barnens basala behov. 

Klara inte ens att få nåt storstädat eller för den delen dammtorkat (denna veckas i-landsproblem).

Vissa saker prioriterar jag givetvis bort, som att ha kliniskt rent är verkligen ingen prioritering, då väljer jag hellre att orka göra middag till min familj och kunna sitta på kökssoffan och äta med de. 

Hela mina dagar är uppdelade i lite sysslor hela dagarna, min rygg värker som sagt och blir "trött" av minsta ansträngning.

Så träning börjas med på morgonen, ( givetvis efter min näve med piller), sen barnens uppvaknande, tack o lov fixar de frukost och gympaväskor själv eller hjälps åt i köket, sen iväg till skolan.

Mitt mål är att jag ska orka promenera med barnen till skolan men lite för mycket uppförsbackar än. 

Väl hemma igen gör jag frukost och halvligger i soffan för att avlasta ryggen. 

Efter vila kommer disk och mer vila. 

Kanske vika tvätt (allt varvas med mer avlastning och vila, på bra dagar kör jag nån övning till) och till sist på dagen görs middag och ätning sen är det lugna kvällar som gäller. 

Är väldigt trött på att gå hemma då jag inte klarar eller orkar att göra nåt. 

Hade varit stor skillnad om jag varit fysiskt frisk och inte behövt ligga o titta på allt som bara förfaller. 

Psykiskt går det utför snabbt nu. 

Varje dag får jag mer o mer känslan att jag är värdelös, oduglig och samhället kanske har rätt, tydligen är jag ju lat som inte "orkar" jobba.

Men tror att det är normalt, blir man alltid ifrågasatt så börjar man fundera vem eller vad som är eller gör fel. 

Ibland får jag lite längtan efter att slippa allt såkallad dödslängtan.

Värst är det numera i bilen, märkligt då körandet alltid varit som en frizon men nu funderar jag på hur fort jag behöver köra för att garanterat dö om jag svänger in i lastbilen eller in i bergväggen.

(Kanske beror på att smärtorna inte släpper i bilen häller.)

Men jag VILL leva, jag VILL se mina barn växa upp, jag VILL kämpa vidare (oftast).

Väntar på att psyk ska ha möjlighet att ta emot mig annars är det bara att åka ner till akutpsyk om jag inte klara hantera ångestattackerna, tankarna blir för mörka eller depressionen tar över vardagslivet. 

(De tar inte emot bokade samtal tydligen.)

Än så länge träffar jag folk, klarar att handla, ringer samtal, orkar att närvara på bokade möten. 

Tyvärr så prioriterar jag bort en hel del socialt då jag vet att smärtorna blir värre efter nån fika eller bara hänga o prata skit nån timme. 

Men några är värt det andra inte 😘.

Så tack om du höll till slutet och orkade läsa om mitt djävla gnällande.

Nu ska jag tvätta mig för till möten försöker jag iaf framstå som hygienisk.