Virripedia

Har börjat med terapi då jag har svårt för att komma vidare efter mammas dödsfall.

Tror det handlar mycket om rutin, nu var det ju inte så otroligt lång tid som jag var med i mammas vård.

Ändå så handlade mitt liv i 6 månader om att hinna att vara närvarande och hjälpa till så mycket som möjligt för båda mamma och mina barn. 

Trodde inte själva dödsfallet skulle jaga mig i mina mardrömmar men ögonblicket när hon föll ihop på soffan och blodet som kom ur näsan och munnen släpper inte mina tankar varken dag eller natt. 

Det räknas tydligen som ett trauma så nu försöker jag bearbeta allt genom att älta för tydligen fungerade det inte att stänga av och fokusera på annat. 

(Det gör bara nätterna jobbigare).

Så nu har jag psykologsamtal 2-3 gånger i månaden. 

Det hjälper men är jobbigt för oftast så bryts man ju ner innan psyket kan jobba sig upp igen för att kunna leva med erfarenheterna. 

Så även jag.

Jag har dagar som jag känner mig helt slut i kropp o själ så jag bara ligger. 

Andra dagar är jag fylld av energi så då passar jag på att göra nytta. 

Som oftast består av att baka 😅. 

Det är tufft att jobba med sig själv men ett mycket nödvändigt ont. 

Ett tips jag fick var att skriva brev till mamma.

Det kanske fungerar att få ur mig allt jag skulle ha sagt till henne om bara telefonen fungerade i himlen med. 

———————————————————————————

Brev till min mamma. 

Jag saknar dig varje dag när vi skulle ha ringt Kl 07.30 bara för att kolla hur natten varit.

Det händer så mycket med barnen som jag vill diskutera med dig för att få tips o råd, eller bara prata av mig. 

Jag saknar dig vid högtider som jul, nyår, födelsedagar och även lediga dagar när vi kunde åka till töcksfors för att möta upp dig.

Barnen köpte godis, även vi för att mysa framför en film ihoptryckta i din soffa. 

Du hade alltid toapapper 😂 som du hittat billigt till mig. 

Barnen levde på cola zero och fick mat de önskade för att du var ju mormor. 

Det gick mängder av frukt men det köpte vi billigt på kiwi i mysen. 

Alla saknar dig, barnen blir ledsna ibland när du kommer i deras tankar. 

Det är svårt att trösta när man själv bara vill skrika ut min ångest och saknad.

Men jag gör mitt bästa för att hålla ihop för barnens skull.

Vi måste alla få känna saknad och sorg. 

Jag är väldigt tacksam för sista tiden även sista åren för vi fick pratat igenom saker som legat och skavt från barndomen. 

Jag har förlåtit dig för valen du valde när vi växte upp. 

Man kan aldrig veta vad livet ger en, livet är tufft på många sätt. 

Du grät när vi pratade om det för du trodde jag var bitter. 

Nej jag kanske inte förstår men jag har lärt mig acceptera allt för det är ändå det som gjort mig till den jag är. 

Jag hoppas jag har blivit en ganska god människa med bra och dåliga sidor. 

Men helheten är jag nöjd med, har en del kilo som gärna fick försvinna men orkar man inte anstränga sig så får man skylla sig själv😉.

Vi pratar en del om gamla minnen och tillfällen med dig och jag hoppas jag en dag kan prata om dig utan att själva dödstillfället hela tiden spelas upp i mitt inre. 

Jag saknar dig olidligt mycket men klar inte ta tag i dina gamla saker än så mycket står still. 

Snart kanske sorgen lägger sig som en fin slöja över mig istället för ett stort svart moln som bara blixtrar i mitt inre. 

Vi möts igen när min tid är inne❤️.

Älskar dig.

// Veronica.

———————————————————————————

Tror jag att jag kommer bli mig själv igen?

Nej tyvärr inte, så mycket har hänt i livet efter att ryggen strejkade på mig. 

Dock så tror jag att jag kommer komma ur detta också som en gladare och starkare människa som kanske tillomed kan göra nytta varje dag😉 (inte bara bakning såklart). 

Tack o hej för denna gång.