Virripedia

Så dags att uppdatera livssituationen lite.

Nu har det hänt en hel del i livet.

Har haft en drastisk svacka med svåra beslut, oväntade vändningar och förvånansvärda tålmodiga vänner. 

I nöden prövas vännerna har verkligen aldrig vart så sant som denna gång. 

En speciell vän ställde upp vid dygnets alla tider genom att lyssna, köra och utfodra mig.

Så tacksam för min fantastiska valda familj.

Familj är givetvis vännerna man väljer😘.

Under denna svåra tid dök även en oväntad snygging upp som ett trollslag.

Ren slump egentligen att han var i bilen, de hade platser över så chauffören ville ha med oss på nåt varv, att jag inte hade hunnit åkt från stan än.

Åkte sedan till kil och berättade för min vän att jag såg riktigt knullbart material i fordonet 😂😂😂.

Ödet tror jag stenhårt på. 

Så med lite stalkingskills och frågor fick jag fram hans namn o la till han på fb. 

Han accepterade och samtalet drog igång.

Hittade dock lite komplikationer i starten men valde att överse det då han verkar vara en egen sort av sitt släkte.

Så nu sitter jag här med fjärilar i magen och kärare än någonsin.

Nackdelen med detta är osäkerheten och alla skador man dragit på sig i forna relationer.

Ibland bär man på en djävligt tung ryggsäck (kanske därför ryggvärken vägrar ge med sig)

Är han pålitlig?

Vill han samma sak?

Vart leder det i längden?

Kastar jag bort min tid?

Kan vi få ihop våra livspussel till en vardag?

Hur djävla svårt ska det vara att bara njuta av nuet och leva???

Har även lite olika åsikter om vänner och familj.

Jag vill ha det överstökat snarast möjligt för tycker det blir mer o mer spänt ju längre det går.

Tänk om de inte accepterar ens val av partner och vill fucka upp allt då är det inte kul om det gått för lång tid. 

Han säger att det hinns eller om han helt enkelt skäms för mig.

Jag är väl kanske inte det optimala valet alla gånger, 39 årig  5 barns mamma.

Givetvis är jag både trevlig, snäll och har fast jobb med körkort. 

I dessa kretsar är jag fan rena kapet😂. 

Så nu pendlar jag i humöret, håller tillbaka tårar då jag bara vill falla ihop och samtidigt inte vill annat än att vara i hans armar. 

Han är absolut livspartner material så varför ska allt ifrågasättas.

Har även gamla relationer som envisas med att höra av sig. 

Vad gör man med liknande?

Vill ju inte blocka men känner inget behov att ha kvar säkerhetslinor heller. 

Borde man inte vara glad för andras lycka och dra sig tillbaka självmant?

Försöker även njuta av semester, är inne på vecka 3 idag. 

Har haft en tripp till Norge med bad och fiske som vanligt.

Nu är det invänjing till vardagen igen för mina små hjärtan.

De har haft sena kvällar, sena morgnar och ganska fria tyglar så en del att rätta till. 

Men snart drar äntligen vardagen igång igen. 

Så det är nog allt för denna gång.