Virripedia

Idag är en dag då allt är svart.

Har varit sur ända sen igår kväll och vaknade i samma skick.

 

Just därför känns det som prövningarna är hårdare än vanligt.

Min yngsta har kommit in i ett trots som inte är kul någon dag i och försig.

Hon vägrar ge sig utan kan tjata HELA dagar om samma sak FAST svaret alltid blir det samma.

Gapar och skriker när hon inte får som hon vill.

Och hon är envis, mycket envis, fast som tur är så är jag envisare.

Är stenhård på regler men man känner ju att desto senare på dagen det blir desto snabbare ökar tonläget.

 

Längtar efter lite barnledigt på fastlandet.

Blir ifs ganska jobbig resa då jag som vanligt ska försöka hinna med allt och alla...

Men oftast är det värt det ;)

 

Och nu ska jag ha ännu en unge, fattar inte vad fan jag tänkte.

Varje dag tänker jag på mitt beslut och konsekvenser av det.

Jag hade 4 veckor på mig att göra vanlig abort (efter det positiva graviditets testet).

Fick dock pga mitt skick och tveksamhet möjlighet fram till vecka 18.

Det är nu.....

Nu har jag gått in i vecka 18 så nu är allt försent.

Nu måste jag hitta lösningar och ork att palla detta.

Finns ingen återvändo...

 

Om jag inte är villig att lämna bort några barn men det skulle jag aldrig göra.

Barnen betyder allt för mig fast ibland känns det som jag behöver en paus knapp....

Gäller dock inte bara barnen utan även hela livet.

 

Jag måste ha gjort en del dumheter i livet som inte förtjänar annat,

om det inte bara är jag som är dum och karma inte existerar.

Tror dock fortfarande att människan i sig är dum.

 

Pratade med en vän igår om barndomen.

Jag minns inte mycket av min då jag tydligen förträngt mycket.

Kan inte ens få ihop vart jag bott under vilka tidsperioder.

Och tydligen kommer man mest ihåg olyckliga tider och förtränger de lyckliga.

Jag kommer ihåg en lycklig dag från början tills jag var typ 18.

Det var en jul som jag fick barbie med barn, skidor och pulkor...

Hade önskat mig det jättelänge och fick det till jul...

Då måste jag varit typ 7-8 år gammal.

Vi bodde då i ett tre familjs hus.

Det nästa jag kommer ihåg i samma hus är att fönstret i dörren krossas och min bror och jag gömmer oss under sängarna, för in kommer mammas våldsamma ex som är full och gapar och skriker.

Börjar kasta möbler kring sig då han inte hittar mamma (hon är hos grannen).

Grannarna hör väsnet och går ut.

Exet går ut på gården och polisen kommer.

Sen minns jag inget mer från det.

Förrutom att oberoende vad mamma involverade sig i fick vi alltid bo kvar.

Vad jag minns iaf.

 

Mina barn ska aldrig någonsin få uppleva våld i hemmet...

De ska veta att hemmet är trygg miljö.

Det farligast här är jag och det värsta våld jag använder är om jag skulle lyfta barnen  armarna in på sitt rum eller till skämmspallen.....

Om du bortser från duschen och hårborstningen ;)

 

Jag vet vad jag aldrig skulle utsätta mina barn eller mig för.

Är nog därför jag är så hård på ytan för att släpper du in någon kan du lätt bli nerbruten.

De knäckta är de som får stryk.

Och de tror att de inte är värda bättre....

Kanske därav mitt evigt sökande på något bättre och svårigheten att nöja mig när jag är missnöjd....

Vägrar tro att människan inte är värd lycka och bättre, jämnställdare liv.

Alla måste någongång få uppleva euforia...

 

Jag söker än..........

Kanske kommer den när ens tid är kommen....