Virripedia

Hejsan.

Nu sitter jag här och är grymt deprimerad.
Har känt detta ända sedan i måndags då jag var ner till Karlstad på specialist mödravården.
Jag hade blivit lovad en igångsättning utav humantära skäl.
Jag har ju liksom gått med pinvärkar i 6 veckor.

Fick träffa en läkare som vägrade mig detta,
fast jag kunde tänka mig ligga kvar på sjukhuset, dela rum, utan min man.
Alla som känner mig vet att detta är inget jag är villig till för nageltrång.
Jag stannar aldrig längre än nödvändigt på sjukhus.
Har för fan till och med rymt en gång för jag inte ville vara kvar.

Jag har inte gjort annat än räknat ner dagarna tills min igångsättning.
Nu blev det inget och jag känner bara hopplöshet.
Skälet enligt journalen är att min livmoder har mognat 50 % och är öppen 2-3 cm.
De hoppas att jag ska komma igång av mig själv.

Fast som löftet är nu så är jag lovad ett rum på bb med värkstimulerande dropp till fredagen klockan 8.00.
Då ska de inte ens läkarundersöka utan bara köra igång.
Men de hinner väl ändra sig så jag tänker ringa en gång till för att kolla.
Kör även själv ner för det blir billigare med 40 kronor på dygnsparkeringen
än att skaffa skjuts fram och tillbaka.
Jag åker hem så fort jag får för då är ju bebisen i vecka 38+0 så det ska gå smidigt.
Tycker de inte jag behöver en full nattsömn på 7 veckor behöver jag inte vila 2 dygn på sjukhus heller.

Har även fått för mig att det är fel på barnet i magen.
Tycker de kan vara lite arroganta och kolla för dåligt.
Sista besöket kollade de inte ens hjärtljud fast hon alltid haft höga.

Pratade sedan med mina ordinarie barnmorskor och de kunde inte förstå
vad som hänt för de borde gjort ultraljud tyckte de.
Därför tror jag att det är fel på fosteret.
De har säkert sett på det obligatoriska ultraljudet att barnet har något avvikande.
Har försökt att googla det men det finns inget samband mellan höga hjärtljud och cp skador.
Kön kan dock ha en betydelseför hjärtljuden.

Och även urinväginfektioner.
Tur jag inte visste det när jag väntade Nova-Lee.
Där hade jag 5 urinvägsinfektioner och hon är hur normal som helst.
Tack och lov.

Jag vill inte ha ett barn med cp skador.
Jag vill ha ett relativt normalt svensson liv.
Jag känner att jag inte vill klämma ut ungen ifall det är "fel" på henne.
Jag har ingen ork eller lust till något längre.

JAG är fullt medveten om att det blir mycket JAG och att allt verkar cirkulera kring mitt JAG.
Men jag tror inte att jag kan älska ett annorlunda barn.
Även om det är mitt.
De säger att man älskar sina barn oavsett.
Och att dessa barn väljer sina föräldrar.
Är dock väldigt tveksam till dessa påståenden.

Jag har drömt att jag föder barnet och sedan bara avviser det.
Vägrar att röra det, skjuter det ifrån mig och frågar efter socialarbetare.
Sen vaknar jag.
Undrar om jag inte är knäpp eller på väg att bli det.
Hoppas att alla känner så här någon gång under graviditeten.

Man får som nybliven mamma inte tänka och känna så för man ska vara lycklig.
Men tänk om det inte är något att vara lycklig för.
Ett barn är ett barn men om det är "fel" på de så är de ju liksom defekta.
Ingen önskar defekta saker inte ens barn.
Jag vet att de inte är "saker" men det är en mycket jobbig känsla.

Jag är inte rädd för att föda bara resultatet av förlossningen.
Tänk om jag inte kan känna kärlek och moderskänslor till detta barn
som vållat mig sådana smärtor under längre tid.