Virripedia

Tjena.

Nu ska jag gnälla lite igen....
Känns som det ända jag gör är att gnäller och tycker livet suger just nu.
Men det är fan jobbigt när man går med konstanta smärtor och inte kan göra något.
Jag känner mig som en krympling medans jag i själva verket bara är gravid.

När man har värkar eller vad det ska kallas,
jag går runt i latentfasen utan att få igång sammandragningar.
Skitjobbigt, för det är ju bättre om det kommer igång för då är det ju snart slut.
När jag ligger i värkar inför förlossningen så tar jag smärtan mycket bättre, kräver inte ens smärtstimulerande.
Men nu känns allt bara lönlöst.
Har även försökt att promenera så det skulle komma igång, det ända som hände var MER smärta.

Livet känns helt lönlöst och tråkigt.
Det är jobbigt att ligga så mycket och känna att man försummar barnen.
De springer omkring och jag ligger.
Kan prata med dom men så vill de krypa intill eller klättra i sängen då gör det skit ont i hela magen. GÖTT...

Ska till barnmorskan idag igen så jag kommer väl att få skäll igen då jag vägrar ringa bb för kontroll.
-Har man ont så ska man äka ner till bb i KARLSTAD.....
För att göra vad????
Kolla fosterljud, värkar och ligga i ett djävla rum i flera timmar....
-Bättre att kolla 1 gång för mycket än för lite...
Möjligt, men det är ju inte så att jag bor brevid sjukhuset.
Det är lite besvär att åka ner.
Har ju som sagt 3 barn innan och ingen bil.
Måste då ha barnvakt och skjuts som kan vänta kvar i allt mellan 3-5 timmar för man blir ju hemskickad för att invänta regelbundet värkarbete.
Så djävla rockigt NOT.

Har börjat fundera på att sätta en kulon mellan benen efter denna här.
Tror faktiskt inte att jag orkar med flera sådana här graviditeter.
Eller graviditeterna är det inget större fel på utan detta förarbete när jag ska föda.
Man måste ju tänka på att jag då har 4 barn som är hemma.

Har som sagt tidigare mycket hjälp av min man annars skulle jag fått lagt in mig på sjukhuset.
Men förhoppningsvis ska han väl få ett jobb och då går han inte hemma på dagarna.

MEN MAN SKA VÄL ALDRIG SÄGA ALDRIG..HEHE.

Men över till något helt annat.
Har kollat lite över barnens böcker, ni vet dessa man skriver ner tänder, vikt, längd och utveckling.
Men de flesta har även en massa extra grejer som tyvärr är väldigt tomma i mina böcker.
Som tex första resan, första julen, dop osv, osv....
Hur många på riktigt fyller ut alla dessa uppgifter?
Tror faktiskt inte att det är så många, utom förstföderskor på 35+.

Jag har lite förutfattade meningar om förstföderskor på över 35 år.
De har ju då oftast byggt upp en karriär innan de tar steget till familjen.
Inget fel på karriärskvinnor för det är väldigt målmedvetna kvinnor.
Men när det kommer till deras familj så tror jag att de känner att ,de måste kämpa lika mycket i hemmet som på jobbet.

För det är ju ingen hemlighet att kvinnor fortfarande på 2000 talet måste kämpa och visa att jobbet kommer i första hand.
En småbarnsmamma är inget kap i arbetslivet.
Risken för vård av sjuka barn faller ju oftast på kvinnan.
Så dessa kvinnor då som valt karriär före familj måste ju fortsätta med det.

Har fler än en gång sett deras barn på dagis i skick som jag aldrig skulle skicka dit mina.
Det är ju fler barn där som faktiskt också kan bli sjuka och smitta ner deras familjer i sin tur.
Men bara DE slipper vara hemma ifrån deras betydelsefulla jobb så de kan skämma bort barnen med prylar och märkeskläder så spelar inget annat någon roll.
Tror faktiskt att deras barn hellre hade suttit hemma med mamma i soffan en hel dag och bara fått omsorg än att ränna på dagis med snuvig näsa och envisas att inget är fel för det har mamma sagt.
Det är synd om dom tycker jag.

Fan, jag kan fortfarande känna att när jag spyr eller är skit kass att jag vil ha mamma. hahaha.
Men så är det, alla människor prioriterar olika.

Mina prioriteringar är mina barn, mig själv och min familj.
Jobbigt i många lägen, speciellt ekonomiskt men vi har en hög livskvalité och är lyckliga.
När jag blir gammal (eller äldre) kommer jag se tillbaka på denna tid som stressig men att mina barn fick det de behövde, både fysiskt, materalistiskt och psykiskt.
Det är fan det som räknas, att de vet att familjen alltid är där och tar hand om dig när det verkligen gäller.
Inte att du har de nyaste kläderna, nyaste prylarna eller de senaste grejerna jämnt.

Kärlek och omsorg före pengar....

BARA JAG FÅR MAT KAN JAG GÅ NAKEN....Mohahahahaha